Väldigt glest mellan inlägget nu men jobb blandat med universitets studier har tagit stor del av min del senaste tiden. Tänker att jag drar ett ämne nu i detta inlägg och kör röda tråden i nästa.

ADHD & krav – en lysande men även katastrofal kombo..

Just detta ämne har jag fått jobba MYCKET med dom senaste åren. Både med att fixa/hantera krav utifrån men väldigt mycket med kraven på mig själv. Helt ärligt…det är inte förens senaste 1,5 året jag insett att jag har haft och har skyhöga krav på mig själv. Typisk duktig flickan syndrom men också en extra motor som fått dra lasset för jag har mina ”adhd brister” kring struktur, rastlöshet och annat opassande som kvinnor och tjejer ej bör ha.

Jag hat gått i terapi i många år.. över 6 år för att vara exakt och när jag menar att jag insett för 1,5 år sen att jag har skyhöga krav på mig själv så menas det att jag verkligen fick upp ögonen och började mer konkreta saker för att ändra den nedåtgående trenden som jag haft hela livet.

Men enda sen jag började med terapin så blev jag medveten om att mina krav var höga, vilket absolut är en bra början. Jag började även ändra smått och prioritera annorlunda men det räckte absolut inte.

Jag har nog alltid haft svårt för en del krav (och jag skriver en del för vissa krav har funkat jättebra och andra har stjälpt mig totalt) och det har varit sen barnsben och skolan. Igen så har det nog varit så dels för det jag tyckt varit fantastiskt roligt har jag känt mindre krav i (dels för jag kände någonstans att jag tyckte det var kul och jag var bra på det och då var RÄDSLAN för att inte vara bra mindre) men i vissa andra ämnen/situationer har det havererat totalt. En kombo av att ha jätte dålig självkänsla, inte tycka att man duger och en otrolig rädsla för att misslyckas samt ibland orimliga krav har verkligen förstört mycket genom åren.

I och med terapin fick jag börja om från början. Börja acceptera att jag inte fungerar som alla andra och att jag fungerar på ett sätt. Sätta och jobba för mig själv och sätta mig i situationer där jag vet att det är rimliga krav men ändå tillräckliga för att jag ska känna mig tillräckligt stimulerad och utmanad. Jag vill poängtera att detta har tagit flera år för mig att dels jobba upp självkänslan och sånt men även att kunna sätta mig i situationer (jobb, relationer, hobby, skola osv) där jag känner att jag utvecklas, blir stimulerad och utmanad utan att ”gå sönder”. Jag vet att ingen annan kommer sätta mig i en sån miljö utan jag kommer behöva jobba själv för att komma dit.

Och med krav menas att jag kommer aldrig kunna leva och ha ett jobb som alla andra utan kommer behöva ha det på mitt sätt för att fungera. Likt det liv jag lever idag. Där allt inte är inrutat från 08-17, kontor, samma uppgifter utan där jag blandar dagar med olika tider, tempo osv – ni som följer mig vet vilka tider jag har. Måndagar t.ex 11-20, torsdagar 05-22 eller fredagar 10-15. Snarliga uppgifter men olika miljöer och tider – det är då KRAVen funkar bäst för mig. Jag vet också att jag levererar bäst när allt ligger på mig och inte ett stort team. Jag gillar ansvar där jag vet att jag kan leverera med ett tempo som är högt blandat med total stilla.

Men för att lyckats komma dit har jag fått arbeta mycket med min självkänsla – att jag fungerar annorlunda än vad normen säger, förstå att det är okej och ha ett ”team” (familj, vänner, relationer (framförallt kärlek och jobb) som tycker att du duger exakt som du är och är helt ok med det. En god självkänsla gör att du kommer borsta av dig kraven betydligt bättre, ställa mer rimliga krav på dig själv, medveten om dina svagheter men köra på dina styrkor. Kan låta otroligt enkelt och larvigt men med en god självkänsla så gör du smartare val, är snällare mot dig själv och mycket annat därtill. Min självkänsla som mycket annat i livet går upp och ned men är betydligt mer stabil idag och jag tror man ser hur livet varit dom senaste 2 åren – det har gått i stort sett (såklart med toppar och dalar) bara uppåt.

Jag kan än idag vara livrädd och må illa av vissa krav eller utmaningar. Jag drömmer ofta om att fly och göra tusen andra saker för att slippa. Jag vet också att det har med att jag har höga krav på mig själv, är rädd att inte kunna hantera det, rädd att misslyckas och andra pissiga rädslor – men jag kör alltid ändå. Så många gånger har jag strykigt med rädslan, vilket har resulterat i en ännu sämre självkänsla och känt mig ännu mer misslyckad och utanför. Någonstans för ett par år sen kände jag att nu får det för i helvete räcka med att hålla på att fega och bara köra. Jag säger inte att jag alltid har kört på och aldrig hoppat en grej men 9 av 10 gånger har jag gått emot rädslorna och dom inre kraven och bara kört.

Jag har även lärt mig av både terapi och erfarenhet att det är helt okej att misslyckas och att det kan vara med kraven utifrån att göra men även kraven på en själv.

Jag vet att man fungerar annorlunda än majoriteten om du har en diagnos och att med det kan jävligt mycket svårigheter komma med – andra mer andra mindre. Det kan vara svårt att leva upp till vissa krav men då är det extremt viktigt att man är ärlig mot sig själv och omgivningen för att det ska bli så bra som möjligt. Men också att sätta rimliga krav på sig själv och att INTE glömma bort sina styrkor. 2 viktiga komponenter för att det ska bli så bra som möjligt.

Author

Write A Comment