Känsloreglering – någon som är starkt ihopkopplat med ADHD men något som personer utan diagnos även kan ha – svårt att reglera känslorna, känna starkt och mycket, gärna få utlopp för känslorna.

Jag kan så länge jag minns känt väldigt starkt, vilket har varit bra för mig på ett sätt – min kropp och hjärna visar tydligt vad den tycker, vad den tycker om och inte. Men det har varit jobbigt och reglera känslorna många år men har blivit klart mycket bättre genom mognad, terapi och just för att jag vill inte kunna bete mig efter hur jag känner hela tiden. Men man ser väldigt tydligt på mig vad jag tycker även om orden inte kommer ut ur munnen så visar ansiktet och kroppsspråket lika tydligt och ibland får jag verkligen anstränga mig för att det inte ska synas eller komma ut när det inte är nödvändigt. Jag beter mig liksom inte hur som helst och någorlunda självkontroll bör dom flesta ha.

När jag är ledsen då är jag verkligen ledsen. När jag är glad är jag verkligen glad och när jag är arg då är jag galenpanna. Det ska ändå till mycket idag för att jag ska bli galenpanna men det krävs en del. Orättvisor, när någon kliver innanför min integritet, när någon i min innersta krets far illa – då kan jag inte hålla mig men då finns det ingen anledning till det heller.

Något som jag fått jobba väldigt mycket med som jag tror väldigt få vet är att jag är väldigt överbeskyddande och vill se till att dom som ligger mig nära hjärtat har det bra. Eftersom det är en tidigare familjemedlem som satt min familj i alla möjliga jobbiga men ibland farliga situationer så har jag haft en stark känsla att ingen ska fara illa och blivit galenpanna när det väl hänt något. Något jag haft väldigt svårt att reglera och jag är likadan när jag är i relationer, att den personer ska må bra, ha det bra och inte utsättas för något som gör den ledsen. Likadan med vänner där som jag skrev innan vill inte att dom ska fara illa eller må dåligt. Vet inte vart det kommer ifrån men haft och har än idag en stark såna känsla inom mig och då ska vi inte ens komma till när vi pratar om mina systrars barn. Dom är inte ens tonåringar än men det har redan hänt grejer – ni vet när andra barn och föräldrar beter sig extremt illa och det enda jag vill är att mordhota dom men det gör jag såklart inte eftersom ja är vuxen och är en förebild för barnen – vill bara förtydliga min inre känsla. Jag är bara övertydlig det.

Samma sak är det när det kommer till ångest – antingen ingen ångest alls vilken den stora delen är och när den väl är på besök är den stark som fan. När jag är trött då är jag inte lite pömsig utan mer ”jag kan lägga mig på golvet för en nap” (vilket förövrigt har hänt mååååånga gånger speciellt när jag var yngre. Även här med känslorna är det antingen eller. Väldigt lågt eller väldigt starkt.

Jag har prövat ett flertalet ADHD mediciner och det var just en av anledningar till att jag skulle äta det – för att kunna reglera min ångest mer. Jag vill bara tillägga att den var som allra värst när jag bodde hemma hos mina föräldrar där det var en väldigt stressfylld och destruktiv miljö som triggade igång mitt mående till det betydligt sämre.

Av mina ADHD mediciner vart det knappt något bättre – jag vart lite lugnare men det var bara till en början för sen när medicinen gick ur vart det 10 ggr värre. Låt mig ta ett exempel av känsloreglering, slarv med medicin och en utlandsresa.

Jag skulle åka till Grekland 2 veckor och ska ”avveckla” min adhd medicin, men skulle inte göra det förens efter sommaren. Detta var mitt i sommaren (jag bodde fortfarande hemma) och min känslorreglering var mindre bra kan man säga och jag tyckte inte alls att min medicin hjälpte. Jag skulle flytta hemifrån senare på hösten samt börja med en ny medicin som skulle hjälpa mig då men jag kände att jag kan inte vänta utan ville sluta med medicinen tvärt (jätte dåligt impulsbeslut). Jag åkte till Grekland och mådde ok och kände väl då att ”ja men då äter jag inte medicin”. Redan efter 2 dagar kände jag mig lite galen och mitt humör åkte berg och dalbanans mamma minst sagt. Dom 2 veckorna utomlands var inge höjdare direkt, plus att jag inte sa något till någon om att jag slutade/mixtrade och folk/vänner/familj började undra hur jag egentligen mådde (berg och dalbana mående). Min ångest åkte upp och ned och jag tog ADHD medicin någon dag, hoppade över 2 dagar och höll på så hela resan. 1) ADHD medicin är en stark medicin. 2) Du ska aldrig sluta tvärt med en medicin utan trappa av sakta för annars kan det bli värre och massa utsättningssymtom kan komma.. 3) Att hoppa med en medicin är inte heller superbra för kroppen och hjärnan fattar ingenting. 4) Ta inga beslut eller få för dig något när du redan har problem med känsloregleringen så mixtra inte med medicinen som ska ”hjälpa” dig.

Jag idag som vuxen har och kommer nog alltid känna starkt på gott och ont. Jag känner starkt när jag tycker om någon och känner starkt när jag ogillar någon – allt det där har jag inget emot, men jag hade gärna bytt bort ångesten och när jag blir ledsen, för det är mindre kul att känna starkt av. Det är väldigt jobbigt med ångesten ibland och jag vill bara försvinna och krypa i min kropp, men jag vet att det enda sättet är att finna mig i känslan och acceptera den. Det låter jävligt enkelt men det är det såklart inte, men hellre försöka och lyckas 3 av 10 ggr än att lägga sig plattfall alla gånger. Det känns vidrigt vissa gånger och jag vill bara stänga in mig – och det är okej men att stå i stormen även när det blåser som allra starkast är det man vinner på.

Men som jag sa, jag kan hantera det betydligt bättre idag men är inte perfekt. Jag tänker ofta när jag vill säga något ”är det nödvändigt, kommer personen bli ledsen, vad vinner jag på om jag säger det osv” för att verkligen göra en sista ”koll” med mig själv innan det kommer ut.

KBT-terapi har hjälpt mig jätte mycket, mognad genom åren har hjälpt samt fått syskonbarn som gör att jag har behövt skärpa mig, det jag säger, hur jag förmedlar saker och sånt. Men ingenting kommer bara sådär. Allting kräver arbete och jobb med sig själv. Ingenting blir perfekt och det är en del av diagnosen tyvärr (på gott och ont) att känna ingenting eller mycket för annars skulle man inte ha diagnosen, men det finns alltid möjlighet att jobba och lägga tid på sig själv för att saker och ting kan bli bättre.

Author

Write A Comment