En av alla men ändå utanför.. Låt mig prata om en mening som förklarar i stort sett hela mitt liv – på gott och ont. För är det just någonting jag kommer igång ända sen jag började på kyrkskolans förskola och ändå till idag då jag driver mitt egna bolag så är det just det – en av alla men ändå utanför. Och som jag skrev, på gott och ont.

Alltid varit längre, alltid sagt ifrån när någon klivit över min intregritet, alltid hamnat i någon form av konflikt. Jag har aldrig under min skolgång känt något form av tillhörighet. Eller till en viss del bland vissa men aldrig helt. Jag har inte heller varit den tjej som varit BÄSTIS med någon eller varit i ett tjejgäng. Jag har mest umgåtts med killar eller män och dom tjejer och kvinnorna jag var vän med var utspritt på flera gäng. Det vill säga att i stort sätt av ingen av dom jag hängde med hängde med varandra.

Jag har hamnat i så mycket konflikter att jag undrade själv ett tag om hela livet ska vara så här dramatiskt. Jag tror det var en blandning av att jag var väldigt ärlig hela tiden (kanske inte uttryckte mig galant hela tiden dock) och många tyckte det va väldigt märkligt och en blandning av att jag alltid klivit emellan när jag men framförallt andra far illa, blev behandlade dåligt, respektlöst och så. Jag har även haft VÄLDIGT och har för den delen för massa trams, fake och smör vilket är en oerhört stor del av livet för många och minst under skolgången, där ena fake relationen och rövslickeriet avlöste varandra. Det där har aldrig varit min grej. Eftersom jag också är urusel på spela då hela mitt ansikte och kroppsspråk säger ganska mycket vad jag tycker så har det där med fake inte funkat för mig.

Jag kan dra några exempel när det krockat totalt för mig och där jag inte alls förstått varför folk gjorde som dom gjorde.

I högstadiet var vi visserligen en stor klick tjejer som gick mer eller mindre på samma skola och spelade i samma lag. Det ena dramatiska avlöste varandra och jag kom knappt ihåg en stund utan bråk och annat. På den här tiden var SAVANN byxor ett faktum. Alla tjejer hade dom och givetvis i olika färger. Även string började ploppa upp och många tjejer vars föräldrar inte alls tyckte det va lämpligt gick till skolan med breda trosor och gick in på skoltoaletten och bytte om och vice versa när dom skulle hem. Eftersom jag alltid gjort som jag velat och varit väldigt tydligt mot mina föräldrar att dom har noll att säga till om så hade jag nog lite svårt att förstå trosbytet inne på toa men men. I högstadiet är det såklart en osäker ålder och man söker nog en del bekräftelse och jag var såklart inget undantag men jag hade väldigt tydliga gränser. Vintern kom och den populära vita SAVANN brallan åkte på för många och en trevlig svart string trosa under det för att ah det behöver vi inte komma in på. Jag har aldrig varit en ”vit bralla med svarta string trosa under tjej” och förstod verkligen inte vad det var som pågick. Snöbollskrigen kom och kanske en mening med det då dom här härliga brallorna blev genomskinliga vilket många uppskattade. Det var kanske en viss klick tjejer som mer än gärna begav sig ut och tyckte det var kul. Jag hade varken vita byxor med svart string eller tolerans för att någon skulle mula mig med snö eller göra snöänglar i snö för den delen heller. Jag kommer ihåg när jag satt själv på den träsoffan med blå klädsel med SO boken i min hand utanför skåpen medans ”nördgänget som jag såhär i efterhand gärna hade tillhört” var kvar i klassrummet för att undvika snön medans resterande av klassen var ute i snön och höll gärna på med snökastning vid skåpen. Jag undrade vad folk höll på med och undrade varför man i helvete ville gå blöt och kall hela dagen för att visa lite genomskinlig bralla och varför killarna gärna byte t shirt i hallen (mot en torr) framför alla. Hans-Magnus som gick i min parallell klass som var känd för sitt humör och temperament kom in med en påse snöbollar och kollar på mig och flinar. Jag kollar på honom och säger ”kastar du snö på mig och jag kommer döda dig”. Han visste att jag menade allvar (givetvis inte med dödandet men stryk skulle han få och det visste han). Jag var solklar redan då vart mina gränser gick och att jag inte höll på med sånt trams. Slåss är givetvis inte bra men ibland måste man markera speciell mot könsmogna killar som tar sig rätten att göra saker man inte vill.

Summan av kardemumman är att jag som många andra tonårstjejer tyckte om lite uppmärksamhet men jag hade och har även idag stor respekt för min kropp, vad som är och inte okej samt vad jag gjorde för att få bekräftelse. Jag hade redan svårt att förstå varför vissa höll på som dom gjorde och trots att man kanske försökte hålla igen med sina åsikter så syntes det ganska tydligt på mig vad jag tyckte. Det här är en tid under skolgången man ”ska” vara tyst med vad man tycker och bara hänga på övriga klicken men det gick liksom inte för mig.

Låt mig ta 2 exempel till..

I gymnasiet då är du vuxen – eller det är vad man tror och att man vet allt. Här är det även mer ”okej” att vara sig själv. Nu bodde jag i en överklass kommun där ena Boomerang jacka avlöste varandra och uggsen såklart så dom flesta såg likadana ut, dock hamnade man i olika linjer – natur folket såg lite mer ut som dom gjorde, estetarna som dom va osv. Man hamnade mer nog där man ”ville” vara än på högstadiet.

Jag spelade fotboll och var idrottstjej men hängde ändå med en massa olika människor. Jag läste samhälle-ekonomi och nästan hela min klass var idrottsmänniskor vilket var ganska kul. Vi var en klick olika tjejer med olika idrotter som hängde med varandra och det var i 2an på gymnasiet. Vi hade idrott och hade stressens mamma efter idrotten för att hinna till nästkommande lektion. Duschen gjordes fort som fan men vissa tjejer ville hinna sminka om sig osv. En del tjejer använde stora mängder smink och jag la ingen tanke på det mer än att det var så – tills en av tjejerna frågade oss i gruppen om svar. Hon var ett stort fan av puder (stor hit under den här tiden) och var gärna snabb med pennan att måla långa och smala ögonbryn samt en lång klar rand rouge längst kinden.

”Använder jag för mycket puder” hör jag henne fråga. Jag kollar på dom andra och vissa svara ”Nej gumman absolut inte”, ”Njea det tycker jag nog inte osv”. Snälla rara tänkte jag som såg klart och tydligt att det va sån osanning. Alla hade snackat sen hon började i klassen om att pudret, pennan och rougen var to much. ”Ja lite mindre puder kanske du kan ta, och bara lite rouge på kinderna” säger jag och tänker att hon frågar ju oss om råd. Alla kollar på mig och hon blir sur. ”Jaha så du tycker att jag använder för mycket puder?!” säger hon. ”Ja jo lite men du frågade ju” svarar jag. Jag förstod ingenting utan trodde såklart vi skulle vara ärliga och har aldrig förstått dom där fake svaren som alla alltid svarar. Givetvis beror det på hur man förmedlar meddelandet men varför skulle jag säga att det var SUPER FINT när hon frågade oss av en anledning samt önskade svar. Ni kan er att detta gick inte hem och det här med ärliga svar önskas helst inte om man inte säger det folk vill höra. Detta var under sommaren och hon började i prata med mig förens innan jul igen.

Summan här är att jag alltid varit ärlig (inte alltid uttryckt mig bra men blivit bättre och tänkt på när man ska vara ärlig) och det har nästan aldrig gått hem och jag har VÄLDIGT svårt att förstå varför. Om jag har köpt en klänning och jag är tvekis och frågar någon om råd, varför ska den personen säga att den är fin om den inte tycker det? Samt om det kanske inte passar mig? Hellre höra att den inte är fin så jag kan köpa något annat som passar. Ni förstår mig kanske? Ett ärligt svar uppskattas oerhört hos mig iallafall.

Efter gymnasiet träffar jag en kille som jag inleder mitt första riktiga förhållande med. Efter ett par månader hamnar vi en diskussion om resor. Just under den här tiden (gymnasiet och åren direkt efter gymnasiet) var tjejresor och killresor till ofta till Alanya eller Sunny Beach sjukt populära och i stort alla som jag kände hade eller skulle iväg på sånt. Eftersom jag spelade fotboll på hög nivå och gjort i många år hade mina helger varit mer eller mindre upptagna av fotboll sen jag var 5 år. Vilket verkligen hållit min rastlöshet i schack men gjort att jag missade en del. Jag kände då också att alkohol och fest aldrig lockat mig så att åka till Sunny beach hade kanske inte varit nummer ett på listan. ”Du ska inte åka på något sånt då?” frågar han. ”Nej alltså jag har nog ingen att åka med svarar jag”. Sanningen var ju den att jag inte hade det. Detta är en kombo av mycket. Jag ville absolut inte dit, absolut inte. Fick panik av att ens tänka att jag skulle dela rum med andra och möjligtvis säng. Jag hade även utspridda vänner som dom ingick i gäng men som jag inte tillhörde då jag hade 5-6 helt olika vänner. Jag umgicks även med dom separat eller möjligtvis 3 och 3 mer inte mer än så. Med det innebar att jag inte tillhörde någon klick och hade aldrig åkt iväg med något tjejgäng någonstans heller förutom fotbollen. Jag umgicks ju hellre med män där jag kände att jag fick vara mer mig själv än med kvinnor, då jag kanske inte var så himla tjejig hela tiden. Jag ville inte spela någon roll där jag skulle vara gullig, snäll, tillbakadragen och spela massa spel när jag var och är helt tvärtom. Då jag var rak, ärlig, kunde gärna hålla mig i bakgrunden men inte alls rädd för att ta plats, ha rå humor. Jag var givetvis snäll men ni förstår hur jag menar.

Jag skulle ljuga om jag säger att det inte var en liten sorg inombords att inte tillhöra ett gäng eller inte åka på tjejresa som alla andra. Jag hade redan stuckit ut tillräckligt genom mina år och det är klart det blir mer tydligt när man pratar om det högt med sin första seriösa relation. Det var inte resan i sig jag ville åt utan kanske finna en större klick människor att ha en tillhörighet med. Jag tror att det var svårt under den tiden att kanske va en stark tjej, med nästan noll intresse för fest och krök, som gillar äventyr och annat, kolla fotboll och ha koll på alla Zlatans mål, samtidigt ha tydliga drag från ADHD:n med en enorm rastlöshet, impulsivitet och en energi som dalade högt och lågt. Utöver det var och är svenska män inte av intresse så det var ytterliggare en ”dimension” som var utöver det vanliga. För det var och är just det jag är – utöver det vanlig och inte som alla andra på gott och ont.

Det här att vara utanför att varit påfrestande och jag har och kan även idag känna mig ensam stundtals (mycket mer som yngre). Jag vet vem jag är, vet mitt värde, mina värderingar, mina principer och viker mig ytterst sällan. Värderar lojalitet och ärlighet väldigt mycket vilket gör att jag inte tål något som är motsatsen till mitt egna, vilket i sin tur gör att ens umgänge är mindre. Men jag har periodvis som yngre haft betydligt större krets men känt mig ännu mer ensam trots större sällskap för att jag vet att knappt någon av dom delade mitt liksom, och då förstod jag att mindre och bättre än fler och sämre.

Jag vill avslutningsvis säga att vara kvinna och ha diagnos är svårare än att vara man och ha diagnos. Det är mer socialt accepterat att män tar plats, är principfasta, har temperament, kör bil fort, är impulsdrivna/impulsstyrda, är mycket energi och är drivna – mycket av det där som jag är. Berättar en man att han har diagnos kan det nästan bli mer intressant för många kvinnor. Han kanske är konstnärlig, artistisk, djup, känslosam osv – medans många tänker att en kvinna är galen/cray cray(galenpanna), jobbig, mindre intelligent, mindre att ge än kvinnor utan diagnos, för mycket – vilket i min värld inte stämmer men efter många diskussioner med många människor så är det en analys jag uppfattat.

Därför behöver fler kvinnor stå för sin diagnos och allt bakom det. Att man inte är cray cray, mindre intelligent eller för mycket. Det finns så mycket mer än såna där piss beskrivningar.

Även om jag vet vem jag är och allt det där så kan det ändå stundtals vara jobbigt ibland – annars ljuger jag. Men jag tänker att när jag skrivit detta och fler läser det så hoppas jag att vi är fler som känner oss mindre ensamma, starka i oss själva trots en form av utanförskap.

Author

Write A Comment