Okej ADHD mediciner… Finns många åsikter, olika erfarenheter och känslor kring mediciner och jag tänkte berätta min. Varför jag började äta, min situation, vad som inte funkade och det som funkade och varför jag inte äter ADHD mediciner idag.

2012 var ett jätte speciellt år för mig på många olika sätt. Vissa saker vill jag egentligen inte ta upp för det är passé men det är oundvikligt då det blir för stora luckor.

Jag spelade då fotboll i Hammarby och mådde inte alls bra det året. Jag skulle nog säga att våren 2012 till hösten så var jag konstant uppe i varv. Jag visste innerst inne att jag inte var som alla andra eller snarare att det var något med mig men kunde inte sätta fingret på det. Att det låg en ADHD diagnos i luften var inte alls otippat då andra i familjen hade det, men jag under hösten började väl spåra ur. Eller alltså jag har aldrig druckit överdrivet mycket eller tagit droger men jag uppgicks med helt fel människor, spelade i en klubb jag vantrivdes i, var ute sent och om nätterna, jobbade med ett jobb som jag fick grova panikattacker av (jobbade kväll 3-4 dagar i veckan) och grät jätte ofta för det var så jobbigt. Så jag gjorde ALLT för att inte kännas vid hur jag kände just då till december 2012 då jag träffade någon som lugnade mig, fick mig ner på jorden och då brast det för mig, för allt som jag blundat för och försökt smitta ifrån hade kommit i kapp mig. Jag hade blivit tvungen (bara på gott inget ont) att lugna mig, börja tänka och använda hjärnan och sluta göra konstiga grejer vilket gjorde att jag hamnade i sån svacka och utöver det skadade jag flera diskar i ländryggen genom fotbollen. Jag fick uppsöka min fantastiska ADHD läkare som jag träffat 2 år innan när jag igen hade kört samma resa men inte tagit tag i det. (Det är därför jag så ofta pratar om att inte smitta ifrån sitt mående utan ta hjälp och ta tag i sin skit för det kommer inte försvinna).

Jag skulle få vänta 6 månader på min ADHD utredning och dom & månaderna var bland det absolut värsta i mitt liv mående mässigt. Sommaren kom och jag fick min ADHD diagnos, vilket absolut inte alls var otippat på något sätt. Mitt mående under den här tiden späddes på VÄLDIGT mycket av att jag bodde hemma i en VÄLDIGT destruktiv miljö, som dels gett mig men för livet men också stressade mig oerhört mycket.

Jag skulle göra 3 saker som jag hade bestämt mig för. Börja i terapi, flytta hemifrån och börja medicin. Just i mitt fall hade jag inte kunnat göra något utan medicinen, det vill säga smarta val. Oavsett vad allt mitt mående grundades i så behövde jag något som kapade ångest topparna och istället för berg och dalbana mående så var det mer en hyfsat jämn slalom backe (ni fattar vad jag menar). För att börja tänka i rätt och andra banor var medicinen ett måste och för att kunna börja i terapi. Jag började i terapi för att kunna må bättre, stärka mig själv för att sen kunna ta bra beslut senare.

Jag åt Ritalin 20 mg och det fungerade helt okej i 9 månader innan jag fick riktigt dåliga biverkningar och jag var tvungen att byta. Jag började då äta Attentin i ett par månader-6 månader innan det vart katastrof igen. Prövade därefter Ritalina vilket funkade rätt okej till en början men som blev absolut katastrof sen. Strattera blev det efter det och det var dåligt rätt igenom. Prövade Medikinet efter det och sist blev Elvanse som blev det sista jag åt, som fungerade rätt bra men som igen som allt senare inte blev bra.

Så varför började jag äta ADHD medicin? Jag hade (även idag men i mycket mindre form pga hårt jobb av terapi och mognad) stora impulsproblem. Kicksökande beteende och impulser har gjort att jag många år innan jag tog körkort kört olagligt väldigt ofta, både bil och en del motorcykel. Åkt iväg på konstiga saker och bara gjort en del väldigt ogenomtänkt saker som jag lärt mig iof väldigt mycket av. Jag ska inte ens gå in på detaljer då jag med stor risk har familjemedlemmar som läser detta och dom behöver inte veta det heller). Sen hade (även idag som är STOR nytta i mitt arbete som PT 🙂 hyperaktiv med en stor dos rastlöshet och en energi med det som jag inte kunde hantera och kanalisera så bra. Mycket gick till fotbollen (den har räddad mig sååå många gånger) men i övrigt inge vidare. Tredje var att jag skulle börja studera den hösten och var mitt uppe i ett kaos rent ut sagt både i hjärnan men även hemma och jag behövde få fokusera även om det kanske inte hört till mitt största ADHD drag så just då behövdes hjälp.

Jag vill innan jag fortsätter bara poängtera en väldigt viktigt sak. Miljön kring en person med ADHD kan få en att blomstra eller ruttna. Det vill säga att finns det stressorer så kommer detta öka eller utlösa ADHD symtomen. Jag bodde hemma hos mina föräldrar där det utåt sett så jätte bra ut med hus, pengar och allt men det var katastrofalt för alla som bodde där. Missbruk, bråk, vissa människor kom och gick som drog igång kaos i huset – det var rent ut sagt ett helvete som stressade sönder mig fysiskt och mentalt. Detta gjorde att mina ADHD symtom som kanske inte var lika stora som ung blev triggade och så ett hemskt sett blomstrade. Därav är det av största jäkla vikt att miljön hemma & skolan/jobbet är trygg och bra. Jag kan inte poängtera det nog att barn blir sjukt påverkade av det som händer hemma – och det säger jag av egen erfarenhet men också som yrkesperson som varit ute och föreläst och coachat personer, miljön spelar roll.

Concerta som var den första ADHD medicinen jag testade och den gjorde mig självmordsbenägen och mående raserade totalt. Jag slutade och tänkte aldrig börja igen.

Strattera fungerade aldrig och Ritalina var okej men hjälpte inte mer än den stjälpte.

Ritalin, Attentin och Elvanse fungerade till en början men blev sen värre i biverkningarna. Alla tre gav mig ett lugn (Elvanse gav mig som ett rus i början när jag tog medicinen vilket kändes lite obehagligt då jag aldrig tagit droger eller dylikt men kändes som det). Alla 3 höll gjorde mig mer fokuserad och tog bort ångesttopparna men när tabletterna gick ur kroppen kom ångesten som en våg – det var fruktansvärt.

Jag åt ADHD medicin:er i 3 år totalt och under dom 3 åren sov jag inte en hel natt och jag kände mig aldrig utsövd. Som många av er vet, vet att jag har problem att somna men när jag väl sover sover jag bra. Med medicinerna vaknade jag minst 2 ggr per natt och kunde ibland inte somna om. Jag vet inte hur ofta jag grät för jag så gärna ville sova. När jag inte heller få sova så blir ADHD symtomen mycket värre så den dåliga cirkeln var igång redan där.

Min mage blev helt paj och allt jag åt blev till diarré och så var det också i 3 år. Min mage slogs ut och min kropp tog inte tills sig det den uppenbarligen behövde. Jag tappade 1/3 av mitt hår, fick eksem som oftast började blöda mellan mina fingrar och det som kanske var det värsta (tillsammans med utebliven sömn och ångestvåg när medicinen gick ur) var kramperna i låren som kom. Kramper som kunde hålla i sig några sekunder upp till en timme. Kom oftast i samband med läggdags eller när jag tränade/spelade fotboll vilket var sjukt obehagligt då jag inte kunde springa eller passa som jag ville.

Flera av mina intressen försvann, eller intresset för dom minskade mycket, speciellt fotboll. Jag kollade jämnt på fotboll men lusten fanns inte där längre. Jag kände inte den hära glädjen och enorma skratten jag kan sitta på. Det kändes som jag medicinerade bort en stor del av mig – vilket kändes väldigt emellanåt.

April 2016 bestämde jag mig tillsammans med min psykolog och ADHD läkare att jag skulle sluta med medicinerna. Biverkningarna var för många och för stora och fördelarna för få. Hade sömnen fungerat, ångesten inte hade blivit värre och kramperna, ja då kanske hade det sätt annorlunda ut men det blev för jobbigt. Men jag hade under dom 3 åren hunnit utbilda mig, gått kontinuerligt i terapi, tagit smart och bra beslut för mig själv och flyttat hemifrån. Jag var på en helt annan plats i livet, hunnit bygga upp en tilltro till mig själv, en självkänsla om att jag duger oavsett vad och fått se&lära mig dom bra sidorna av min diagnos – vilket är så sjukt viktigt för självkänslan och för att man ska kunna nyttja dom. Vara medveten om sina svagheter men använda sig av sina styrkor. Den dagen jag slutade med medicin så kände jag mig fri. Jag grät i bilen och hade sovit min första natt och var så glad för det. Soligt vår väder och låten ”Dancing in the dark” med Bruce Springsteen spelades och har sen dess blivit så glad varje gång den spelas för att den ger så positiva minnen.

Nu sitter jag här april 2020 och det har inte alls varit lätt resa tro mig. Jag vet inte heller med all säkerhet att jag aldrig mer kommer behöva äta ADHD medicin men just nu och dom sista 4 åren har det inte behövts. Jag vet inte hur framtiden ser ut och kommer det till en punkt där det eventuellt behövs en medicin så tar jag det då.

Du som läser det här kan vara i vilken ålder som helst, spelar ingen roll vilket kön du tillhör eller samhällsklass men är du ung med ADHD så skulle jag rekommendera dig att läsa boken Fördel ADHD. Världen är skit tuff och i landet Sverige är väggarna ännu trånga i boxen som är byggd och du kommer bli ifrågasatt hela tiden för att du sticker ut. Du behöver ta reda på din sämsta sidor med din ADHD/ADD/bipolär osv och jobba stenhårt på dom. Ditt vuxna jag kommer tacka dig. Genom Fördel ADHD boken (finns även i ljudbok) så kommer du få lära dig dina styrkor – det är dom du ska gå på. Du bör plugga något du tycker är kul för annars ruttnar du. Knark, kriminalitet och alkohol kommer locka och vara kul i början – men diagnos gör att du har dubbelt så stor risk att hamna i skiten. Håll dig där ifrån, träna/sporta istället – idrotter där det händer mycket, där du blir av med din energi, dina impulser och hyperaktivitet.

Du som vuxen – jobba/studera med något som du tycker är kul. Med stor sannolikhet så behöver du ett omväxlande jobb, där det finns tillräckligt med stimulans och utmaningar för att du ska hålla dig i schack – kör på det. Budbil där det är konstant rörelse, jobba på en oljeplattform i Norge som kan vara ganska extremt, personlig tränare där du kommer få omväxling, chefsroll där du får utnyttja din kreativitet och din ledarroll – det finns massor av olika typer av roll. Som ung vuxen eller vuxen kan man känna sig utanför pga sin diagnos. Det är svin vanligt med dålig självkänsla och självförtroende i vuxen ålder som följt med av dåliga erfarenheter som ung från skolan, utanförskap och annat skit som gör att man saknar tillhörighet eller brist på att bli omtyckt som den man är. Ligg inte med rövhattar för att få bekräftelse, häng inte med osköna människor och var inte tillsammans med någon som inte älskar dig för den du är. För allt det där är lätt hänt när man inte känner sig bekväm och allt det där kommer öka på det mer än hjälpa.

Ödsla inte tid på människor som inte förstår dig, träna/rör dig – det hjälper din hjärna att balansera dopamin nivåerna i hjärnan som hjälper din diagnos, hitta ett sätt att få utlopp för din diagnos och tro på dig själv.

Author

Write A Comment