Att känna mig ostimulerad är som att känna att något riktigt obehagligt kryper i kroppen. Jag känner mig ängslig, ångestfylld och oerhört rastlös.

När jag ser tillbaka under olika delar i livet så är det 3 saker som påverkat mig och mitt mående. Stress/jobbiga situationer uppstått, ostimulerad och överaktiv. Att vara ostimulerad/under aktiv – det vill säga ha för lite att göra är fruktansvärt i längre perioder. Jag kan inte svara för andra men jag tror generellt att det är mindre bra att ha lite att göra under längre perioder. Samma sak med att ha för mycket att göra – när hjärnan är överkokt och det inte finns struktur i huvudtaget…

Jag kommer ihåg första året jag började studera och jag hade mitt första ”sommarlov” utan något sommarjobb eller något att göra. Jag hade även dragit sönder allt i mitt knä och kunde knappt träna. Jag inväntade operation och hela den sommaren var k.a.t.a.s.t.r.o.f. rent ut sagt. Nu i efterhand är jag glad att den sommaren var som den var för jag tog tag i mig själv på allvar efter det. Visst jag hade/har ADHD men liksom någon jävla ordning fick det ändå vara. Jag betedde mig inte alls bra och mådde jätte dåligt/extremt rastlös som ledde till ångest. Jag hade inte större koll på mig själv då – det vill säga triggers som var grunden för mitt mående, verktyg för situationer och varför allt var som det var. Det var efter den sommaren jag började gå i KBT för att plocka ihop mitt shit together.

När jag är för ostimulerad blir min sömn orolig. Jag drömmer märkligt, kan vakna av drömmarna och känna mig eller snarare känna en olust känsla krypandes i kroppen. Ångest är något jag alltid vaknar upp med när jag vaknat och hela kroppen känner sig orolig. Vill akut iväg någonstans, iväg till något eller något, köpa något, äta något – vad som helst som gör att ångesten släpper eller som gör att jag slipper tänka på den en stund. Men när jag gjort det jag skulle så står ångesten, rastlösheten och mitt ostimulerande och knackar på igen – jag kommer inte ifrån den. Jag blir också ofta ledsen, irriterad och ibland, till största del på mig själv men även på andra. Eller jag låter det snarare att gå ut över andra, riktigt skämskudde på den men så är det.

Jag kan ta den sommaren som exempel. Mitt mående tog jag ingen som helst ansvar utan det var mestadels någons fel. Jag var arg, ledsen och kände en inre otrösligthet (om det ordet ens finns). Träningen uteblev till stor del eftersom jag hade extremt ont i mitt knä vilket spädde på mitt mående. Min medicin alltså min träning var inte där och räddade min sommar utan jag hade behövt något vettigt att göra. I och med mitt ADHD så söker min hjärna spänning och äventyr för att balansera min dopaminbrist ( anledningen till ADHD är dopaminbrist/dopamin oblans). Därför måste jag ha stimulans för att må bra. Jag eller min hjärna kräver inte jätte mycket men rörelse, god mat och eventuellt gott sällskap räcker gott och väl. Har tack och lov inget större köp behov för att dämpa mitt mående. Att ha semester eller ledigt behöver jag men jag behöver saker att se fram emot och att göra något fysiskt för att min kropp ska må bra. Att bara ha semester flera veckor och inget händer tar död på mitt inre. Jag mår katastrof och känner bokstavligen att det kliar i kroppen.

Att bli överstimulerad ger ungefär samma symtom. Sömnen blir orolig och minimal. Har extremt svårt att somna när jag är överstimulerad. Stress över att ha koll på allt (överkompenserar mina brister genom att rå kontrollera allt 100ggr) – lägg på överstimulans/stress på det och min hjärna kan dygna. Eftersom överstimulans gör att jag får sömnbrist triggar det igång mina ADHD symtom. Härlig ångest smyger sig på och jag vaknar med en fet jävla ångestbox i ansiktet. Blir även lätt till gråten här och känner mig splittrad.

Om jag hoppar till den där hemska första sommarlovs veckorna – jag mådde fruktansvärt och betedde mig likaså. Jag behövde ta tag i mig själv, se varför jag mådde som jag gjorde och skaffa mig verktyg till att styra upp mig själv. Jag förstod inte att det var min ADHD som låg till grund till det där utan jag tyckte det var alla andras fel. Det jag hajade efter 3 terapi träffar var att jag inte ville må såhär och om det var ADHDn som låg bakom det så visst det kan vara en anledning men det gav mig inte rätten att bete mig som ett rövhål.

Med ålder kommer erfarenhet och det i sin tur gör att man lär känna sig bättre. Men mår man dåligt och ADHD/ eller något annat som gör att man mår dåligt så tycker jag inte man ska vänta massa år för att ”lära känna sig själv”. Jag önskar att jag började terapi tidigare så jag visste vad det berodde på. Jag fick börja ”tracka” mitt mående, se triggers, se situationer och började ha verktyg till när jag kände mig ostimulerad och överstimulerad. Att ta bort saker som inte var akuta när jag var överstimulerad, tacka nej till saker, inte ta bort sånt som verkligen stöttade mitt mående till det bättre (träning, balanserad kost och kbt). Och att när jag visste att jag skulle ha en period av längre vila/semester så behövde jag inplanerade saker för att jag inte skulle gå in i något mode av rastlöshet som i slutändan ledde till ångest. Detta var inte bara aktiviteter som jag skulle ha med någon annan för då gjorde det mig beroende av andra och dess sällskap för att hålla mig stimulerad – nej egna aktiviteter för att hålla mitt shit together.

Alla fungerar annorlunda och alla reagerar olika på överstimulans och understimulans. Men man har någon form av koll på sig själv hur man reagerar på båda situationerna – det är då man behöver skriva ner hur man reagerar, varför och vad man kan göra åt det. Att gå och köpa massa skit kommer inte lösa något utan kommer bara göra hål i plånboken. Bra alternativ när det kliar i kroppen av ostimulans och samma när det gäller överstimulans. Känner man att man inte kan hitta bra alternativ så råder jag dig att koppla ihop dig med en schysst psykolog där ni klurar ut bra verktyg till när det krisar.

Att lära känna sig själv är grymt och det är de fina med att bli äldre, men det räcker inte. Att känna sig själv är en sak och att göra något åt det är en annan. Jag kunde än idag bete mig som ett rövhål varje gång jag känner mig ostimulerad och rastlös (yes det händer ibland) men det vill jag inte. Jag vill ha lite koll och alternativ till när det händer så det inte behöver bli kris varje gång.

Author

2 Comments

  1. Hej!
    Det här är så intressant! Jag är 38 år och har precis förstått att jag har ADHD med hyperaktivitet som största ”boven”! Har fått diagnos och precis påbörjat medicinering.
    Men exakt det här som du beskriver är så sant för mig oxå! Jag bävar inför kommande sportlov med barnen!!
    Jag vet att jag måste ha nåt att göra HELA tiden, fysiskt eller mentalt! Jag blir ett sånt vrak annars! Så jag måste styra upp hela lovet för ev familj som vill va lediga… Så det får bli scheman för mig och inbokade egna timmar för mig där jag kan spatta loss för att kunna ta det lugnt med familjen!
    Det här är ju en väldigt svår kombo att få till alltså men det är först i somras jag förstod det här som du beskriver här! Vilken insikt!
    Med vänlig hälsning, Annika

    • myadhdadmin Reply

      Va kul att du fått en igenkänning 🙂 Skönt att du fått diagnosen på papper, det brukar lätta en del. Grymt att du har inbokade timmar med egentid där du får gå loss haha, låter som en awesome idé! Och precis som du beskriver är det en svår kombo men är man medveten så blir det lite lättare 🙂
      Kram

Write A Comment