Tillbaka i röda linjen och tillbaka nere på andra dagen själv nere i Cap Verde.

Jag hade fått sova ut, vaknade och kände värmen mot min kropp och min hjärna hade klarnat lite från dagen innan då jag hade fullkomlig panik, sömnbristens mamma och utom känsla vad som var rätt och fel. Jag visste att jag behövde vakna till lite, börja skriva ner mina tankar/kbta mig själv och möta hur jag kände. Jag tränade varje dag, åt ordentligt och började få ordning på tankar och hur det skulle se ut för mig framöver. Jag skulle leva själv och fick inse att jag inte kunde göra något åt situationen och att jag hade gjort allt det jag kunnat – mer än så gick det inte. Men att skifta fokus med min ADHD var lättare sagt än gjort.

Har alltid trivts i mitt egna sällskap, har alltid älskat egentid men det otroligt utmanade att vara i sitt eget sällskap när man mår dåligt. Jag tror givetvis att man ska vara bland nära och kära, lyssna på råd eller göra något helt annat för att ockupera tankarna men någonstans mitt i allt måste man hitta ett sätt att leva själv och med dom tankarna och känslorna som kommer med dåligt mående.

För mig var det sjukt viktigt att repetera att jag inte kunde göra något åt situationen och att jag hade gjort mitt yttersta, då jag är extremt mycket lösningsorienterad – det är ett måste för att jag skulle kunna släppa saker och som i detta fall en väldigt stor sak. Jag behövde tänka på vad jag kunde göra åt mitt mående just då, träna/sova/kbta mig själv/äta ordentligt/skriva av mig, tänka på det som faktiskt går att göra någonting åt. Vart ångesten kommer ifrån, varför, vad kunde jag göra åt ångesten, vad kunde jag inte göra åt ångesten. Jag märkte när ångesten var som värst och det var mellan 16-17 varje dag och det var den tiden mitt blodsocker låg som lägst och jag hade inte fått i mig något på ett tag (blodsockerkänslig, många med ADHD behöver en jämn och fin kurva för ett stabilt/stabilare humör). Okej då kunde jag göra något åt det osv.

Jag ville även embrace:a min egen tid och inte gömma mig på rummet. Att resa själv på ett familjehotell kanske va lite udda men jag valde att vara mycket i loungen där det var en del folk som satt och spelade spel, drack, pratade osv. Satt där mycket och skrev, pratade med folk som började prata med mig, satt och åt frukost, lunch och middag själv med en bok. Istället för att gömma mig på rummet eller någon annanstans så försökte jag vara bland folk själv och gaina lite självförtroende och kände mig både sedd och uppmärksammad när folk, både familjer och par började prata med mig. Jag ville trots min ångest och mitt mående inte göra det värre genom att isolera mig ute tog vara på tid och chans att få egentid bland folk.

I slutet av vecka mådde jag avsevärt mycket bättre pga dom val jag valde att göra under resan. För jag kunde valt ”enklare” val men som hade varit betydligt sämre för mig men valde istället att gå emot mitt mående i min vetskap att det med stor sannolikhet kommer bli bättre. Inte bara bättre för nuet utan att jag skulle åka hem med ett bättre mående istället för att åka hem med ett pissigt mående och börja ta tag i det hemma.

Min ångest när den är som värst (alltid är det sömnbrist eller något otryggt som triggar igång den) är väldigt svårt att beskriva men den känns fruktansvärd. Nu när jag sitter och skriver om den kan jag känna paniken jag hade just där och då inombords på Cap Verde. Det är inget jag önskar någon men när man väl är mitt i skiten vill man att andra ska kunna känna den för att dom ska få känna hur jävligt inombords det är – för det är just vart den befinner sig. Man kanske inte ser det på mig utan allt händer inombords. Men med åren har jag byggt erfarenheter och verktyg genom kbt:n och allt annat jag gått igenom och med bara en natts vettig sömn så tog jag smarta men lite jobbiga beslut för att kunna ha en någorlunda bra resa med ett mer stabilare mående. Jag visste att om jag är helt själv blir det värre, det vill säga sitta på hotellrummet helt själv. Jag ville inte att mitt mående skulle ta över utan försökte ta (någorlunda) kontroll över måendet. Vad jag kunde göra i stunden, vad jag inte kunde påverka och vad jag kunde påverka. Att bara få träna, äta regelbunden och få sova gjorde grunden i mitt mående betydligt mycket bättre. När det skakar rejält runt omkring en – då är det ruskigt bra att sitta med sina verktyg och erfarenheter i huvudet eller nerskrivet på ett papper/mobilen för att veta – OKEJ detta behöver jag göra akut för att det ska bli lite chill. Det kan vara någon medicin man behöver ta, ringa någon, skriva ner, äta, springa, gråta – skriv ner det du vet att du behöver när det krisar. ADHD eller ej – alla kan må skit och alla bör ha en verktygslåda nedskrivet på papper eller i mobilen.

Author

Write A Comment