Jag vet – inläggen svänger ibland men håller i röda tråden med 2 inlägg till sen en avstickare adhd & en hjärna på hög/lågvarv..

Den värsta tiden av vintern, stressutslag hade lagt sig, dock tog det ett tag. Väl inne i mars när allting blev ljusare hade min ”maniska” tid lagt sig. Jag hade börjat sova mer än 3-5 timmar per natt, mina stressutslag över kroppen hade lagt sig (tog mycket längre tid än jag trodde innan skiten skulle försvinna).. Jag hade tappat i vikt och dessvärre hade mina muskler minskat rejält, för det är just det som försvinner när man är stressad. Jag hade klarat tentor med nöd och näppe och det var lov runt hörnet. Även fast miljön hos mina föräldrar var katastrof, osund och destruktiv var det där jag åkte över någon timme när jag hade mått som värst – när jag behövde gråta av mig och ångesten rann över. Jag gick ofta inte in till pappa som ofta var full och vad som helst kunde komma från hans mun men jag fick prata av mig en stund med mamma så åkte jag hem igen.

En resa! Och detta var andra resan jag drog på själv och båda två har varit på impuls även om denna resa egentligen inte skulle resas själv så blev det så.. Givetvis är impulsbeslut inte alltid bra men kände att jag höll på att drunkna av känslor efter en så jäkla jobbig vinter. En avslutad relation, dunder mycket i skolan, stressutslag över hela kroppen och vilket kändes som den mörkaste perioden någonsin vädermässigt så ville jag bara komma bort och andas. Känna värme, börja få tänka klart och utifrån det börja att ta smarta beslut (efter ett kanske mindre bra ekonomiskt beslut att åka på en resa själv) …

Klockan är 05.55 på morgonen på Arlanda och flyget går om mindre än 2 timmar till Cap verde. Jag har sovit 2 timmar och jag har en blandad klump av ångest och oro i magen. ADHD symtom som ofta finns där och som nästan alltid är hanterbara men som blir väldigt mycket värre av sömnbrist, förändringar (resa själv, noll kontroll och koll) och mitt i en ganska skör tid. Inne på planet träffar jag en vän jag pluggat med, hennes respektive och barn som ska till exakt samma hotell. En lättnad men samtidigt ett ansvar att hålla ihop mitt ”tillstånd”. Vill ju verka glad, positiv och på toppen humör men innerst inne var jag jätteskör, hade super ångest och ville bara gråta.

Väl nere på Cap verde och hotellet fick jag enorma panikkänslor. Jag hade längtat bort till värme, lite nytt och få tänka hur jag ska göra framöver, men med enorm sömnbrist under en lång tid och speciellt 2 timmar natten innan, 9 timmars flyg ( 1 byte) och ångest så sköljdes allting över mig och jag ville bara hem. Jag fick panik som är så svår att förklara men det var som att jag stod där på en plats jag ville vara på med alla känslor som funnits som jag helt plötsligt skulle möta – för det gick inte att undvika och det gick inte att hitta på annat för att inte ta tag i det. Jag försökte hitta flyg hem och min vän försökte hjälpa men det fanns inget alternativ än att stanna och leva kvar i alla känslor. I efterhand är det här en av dom bästa sakerna jag gjort för att det blev ytterligare situation där jag fick stå ut med det jag kände och leva kvar med det utan att smitta iväg och blev ett bevis för mig själv att jag inte kommer dö av mina känslor, det är ”bara” jobbigt.

Jag visste att jag behövde sova den natten för att kunna tänka klart och ta smarta beslut. Så jag vaknade upp dagen efter med klarare tankar. Att i nästan 3 månader hoppas på en lösning men att jag fick tillslut ge med mig själv att jag kommer leva själv framöver och behöver get my shit together.

Att ha ADHD är fantastiskt på massa sätt men jävligt jobbigt på massa sätt. Jag vet att mina ADHD fördelar och nackdelar, har verktyg men ibland räcker dom inte alltid till. Att ha sina känslor ständigt nära till hands kan vara både och men ibland så sköljs jag över och blir detta en kombo med sömnbrist och förändringar kan det leda till panikattacker som i detta ovanstående fall. Oavsett om man har diagnos eller inte behöver vi lufta det vi har innanför oss annars drunknar man. Jag skulle nog sätta ordet OLYCKLIG på det om något – att konstant gå runt och bära på känslor som aldrig kommer upp till ytan, som ständigt ligger där och bubblar, agg som man har mot vissa människor, händelser – massa som man har som behöver komma ut – FÅ UT DET! Ibland behöver man göra något för att få ut det, res iväg, möte med en psykolog, möta den/dom personerna som man kanske har något otalt med/som sårat en – våga möt dina känslor. Helvete vad jobbigt det är, det känns som man ska dö och paniken kan vara total men du kommer inte dö. Men jag vet något värre än att dö – det är att gå runt och bära på saker/känslor och ha en klump i magen eller 100kg tyngd på axlarna resten av livet och undvika det jobbiga till varje pris.

Author

Write A Comment