Självkänsla och självförtroende – 2 viktiga saker men helt olika. Självförtroende växer när man tar sig an något och det går bra. En forward gör mål i en fotbollsmatch och hans självförtroende växer. 20 matcher går och han gör inte ett mål – hans självförtroende sjunker med stor sannolikhet. Självkänsla är en grund – att man duger som man är. Inte duger bara när man presterar, gör någon annan nöjd, när du fixar och är duktig hemma/på jobbet/skolan – oavsett jobb, status, prestationer, kultur, religion osv – du duger exakt som du är.

Alla byggs inte upp från början med självkänsla – en så jäkla viktigt punkt som förälder att intala sina barn då samhället speciellt idag ständigt kommer ifrågasätta ditt värde, dina prestationer och allt annat. I mitt fall fick jag inte självkänsla hemifrån eller utanför heller. Uppväxt i en familj som ständigt pratade eller jämförde prestationer, ifrågasatte intelligensen så fort man gjorde något fel (det handlar aldrig om ens intelligens vilket är jävligt viktigt att komma ihåg) och presterade du inte dög liksom inget. Normerna i samhället redan då hur man ska vara och allt det där sätter sig direkt på en när man börjar i skolan. Jag var en tjej som redan i första klass som inte kunde sitta still, ifrågasatte en del, frågade mycket generellt, gav tillbaka en smäll eller gav folk stryk när dom gav sig på mig – jag gav alltså igen för att stå på mig, jag älskade att röra på mig och idrott, var urusel på matte och hade oftast jeans eller annat som ansågs ”killigt”. Redan i skolan kände jag ett utanförskap. Dels för att dom flesta lärarna inte kunde förstå hur jag som tjej inte kunde sitta still som alla andra, hålla tyst och bara göra som alla andra, men också dom andra barnen som tyckte det va jätte konstigt att jag gav en smäll tillbaka när killarna drog mig i håret, hellre spelade fotboll och fick hål i jeansen än lekte med barbie och ifrågasatte istället för att vara tyst och ”ordentlig”. Kanske extra känsligt då jag var uppväxt i ett super vitt område där folk hade pengar och det inte fanns en ”anledning” att bete sig stökigt eller otjejigt pga dåligt ställt hemma… Ni hajar vad jag menar – folk letar ständigt efter en förklaring varför folk är som dom är och det stämmer nästan aldrig en då.

Eftersom jag inte var uppvuxen med att ”du duger som du är oavsett vad” eller vad du än väljer så backar vi upp dig så vart det extra jobbigt och utsatt när jag började skolan. Tänk man är endast 7 år och det finns klara regler om hur man ska uppföra sig, hur man ska prestera och vara och grejer du inte det, håller dig innanför normen eller reglerna hamnar du direkt utanför – SPECIELLT som tjej. Jag kände redan då att jag inte passade in och min ADHD gjorde det absolut inte lättare. Om jag hade fått början skolan klockan 09 istället för 08 så hade jag kunnat fokusera mer. Hade vi haft mer rörelse i skolan så skulle jag inte haft behovet att röra mig hela tiden och hade lärarna berättat mer i detalj, exakt vad som krävdes av mig och förberett mig mera så hade jag inte behövt vara så orolig hela tiden. Jag var och är varken galen, mindre intelligent eller presterar sämre än personer utan diagnos – jag behöver bara göra saker lite annorlunda eller på ett sätt som fungerar för mig.

Idag då.. Ja alltså det har varit en lång väg och gå och det har varit tufft. Det som jag ångrar att jag inte får göra om är min fotbollsresa. Varje träning och match blandades med prestation och att inte duga. Det har förstört enormt mycket för mig att jag alltid jämfört mitt egna värde med mina prestationer på planen och egentligen allt jag gjort i livet. Pga. bristande självkänsla har jag presterat sämre i skolan, jobbet och framförallt fotbollen för så fort jag gjort något mindre bra tog det över och jag var helt plötsligt sämst. Det är svårt att ständigt försöka plocka upp sig efter varje ”miss”.. Pga. min diagnos har jag stuckit ut mer också – blivit extra besviken, arg, glad, ledsen än alla andra. Känt mycket mer, tagit i mycket mer och det har synts och inte alltid uppskattats. Jag kan säga en sak – utan min ADHD så hade jag inte varit hälften så bra fotbollsspelare. Mina starka sidor som snabb reaktionsförmåga, skannat av planen/spelarna snabbt, slängt mig orädd in i massa situationer, fått en extrakraft (ska prata mer om den i ett annat inlägg) under flera tillfällen när andra vek ner sig – många fördelar har även kommit med. Det är viktigt att se vad ens diagnos medför inte alltid fokusera på det negativa.

Om jag bortser från mina prestationer så har mitt sökande av mitt egna värde hamnat i händerna på en del killar. Endast sen jag varit ung har jag alltid varit intresserad av killar/män och sökt mitt godkännande hos dom. Det har ytterst sällan handlat om sex utan mer godkännande om dom tycker om mig eller inte. Att jag inte bara är en vän utan duger som något mer än vän. Så höll det på från tonåren fram till jag strax fyllde 22 år. Hade precis avslutat en mindre bra förhållande, avslutat vänskapsrelationer och annat skit och började stå på mig själv. Att jag inte tänker låta mig behandlas mindre bra, du behöver inte tycka om mig och jag duger som jag är.

Detta är inte bortblåst idag! Det är betydligt bättre än förr ja, men idag driver jag eget och förlorar kunder för jag är öppen med min diagnos – det om något tär på min självkänsla. Jag vill ju duga i andras ögon trots min diagnos för jag vet att jag sitter på minst lika bra kompetens och kunskap som mina kollegor som inte har diagnos, det gör mig väldigt ledsen ibland. Jag älskar Sverige på många sätt men vi har väldigt stela normer här om hur man ska vara, hur allt ska vara och att verkligen hålla sig innanför ramen, trots att det nästan tjatas om ”oj vi vill ha folk som tänker utanför boxen” – ja men låt oss göra det och låt oss känna och vara utanför boxen utan att bli kritiserade. Jag skulle nog säga att det som är det jobbigaste idag är min sömn och hur det påverkar mitt liv. Jag har otroliga sömnstörningar och ibland är det bra och ibland är det katastrof. Detta medför en del problem som gör att jag vet att jag aldrig kommer kunna arbeta som dom allra flesta 8-17. Jag är med klockan 10 och framåt, även 9 funkar bra och jag måste få jobba som jag gör idag för att det ska funka. Jag skäms över att skriva så – jag hör hur andra tänker ”men snälla hur svårt kan det vara”, ”men Linnea systemet är inte uppbyggt så”, ”gå och lägg dig tidigare” – jag är 30 år och jag försöker så gott jag kan, tar medicin för att sova, sköter mitt jobb prickfritt men jag kan inte rå för hur man min hjärna och sömn fungerar. Återigen – jag jobbar, jag gör mitt yttersta ständigt men jag måste få jobba fullfart blandat med totalt stilla för att fungera.

Min sömn påverkar mycket och många frågar, säger och uttrycker sig bekymrat hur jag ska klara av att vara mamma. Ja jag har ingen jävla aning. Jag vet för det första inte om jag kommer bli mamma, om jag kan bli mamma eller om jag tänker bli mamma. För det andra så tänker jag att jag måste leva med någon vettig, ansvarsfull och tålmodig man för att ens tänka på att skaffa ett. För det tredje behöver inte alla skaffa barn. Men det är en sorg/ ett enormt skavsår som sitter på min självkänsla – om kan inte kan leva upp till hur man måste vara som mamma, duger jag då? Jag gråter bokstavligen när jag skriver det här, för dom senaste åren då man är i den åldern då många skaffar barn – då tänker jag, men om jag knappt kan sova och är ibland ett vrak, är jag verkligen kapabel att vara mamma då?…

Dom sista åren och just i detta nu har jag endast ansvar för mig själv. Jag tar ansvar för mig själv och kommer aldrig ta på mig ytterligare ansvar om jag känner att jag inte är redo eller har det partnerstöd jag behöver. Jag fokuserar på mig själv och min väg framåt. Oavsett om min roll som Linnea utvecklas till mor eller om den stannar vid moster så vet jag en sak – mina syskonbarn har och kommer alltid få höra från mig att dom duger exakt som dom är och att jag alltid har deras rygg oavsett vad.

Author

Write A Comment