Okej in i röda tråden igen – vinter 2018 och året kunde inte börjat sämre. Tack och hej med relationen, var inne i sista terminen i skolan, jag fyllde år – ni som är/varit studenter vet att man inte är rich girl så kände mig totalt nedbruten. Jag kände mig ensam, gått igenom en svin rolig termin men fått kämpa så mycket för att klara allt, tidiga mornar och långa dagar, många inlämningar, fyllde år vilket man borde varit glad över men på något sätt blev det värre då det påminde om att jag var själv och ADHD impulserna ville så gärna köpa saker för att göra mig på bättre humör men det fick utebli då jag hade så mycket mer att betala och väldigt lite pengar över.

Utöver det här på bara 2 dagar vaknade upp med dom sjukaste stressutslagen.. Magen, låren, brösten och det värsta – i ansiktet.. Dom gjorde ont och först visste jag inte var det var men efter ett besök på akuten så sa dom att det var stressutslag. Ni vet när man har ganska mycket och så händer en sista sak som får bägaren att rinna över, exakt så vart det. Min kropp hamnade i en akut stress bubbla och bara på några veckor tappade jag massa hår och 2 månader framåt sov jag i snitt 4-5 timmar per natt. Min hjärnan gick på högvarv och jag som hade gått i terapi i flera år hade inte verktyg till att kunna hantera. Fokus vart för mig att överleva. Jag var tvungen att fixa skolan, även om hungern var minimal tvingade jag i mig 3 mini mål per dag för att ha energi till kroppen och jag tränade. Den första veckan låg jag bara hemma men det vart bara värre så jag tog mig till gymmet och där fick den värsta ilskan och ledsamheten svettas av. Jag kände då att om jag ska fixa den här perioden så måste jag göra det som min kropp och mitt psyke behöver. Då jag gått igenom enormt jobbiga perioder i livet så hade jag skaffat mig erfarenhet kring hur min kropp och psyke fungerade, vad ska inte fungerade och vad som var nödvändigaste för att klara en pissig och helvetisk period.

I och med min ADHD så är jag lätt stressad och under vanlig vardagsstress som andrar klarar bra hamnar jag ofta i obalans. Gråter när jag kommer hem, brinner av i bilen (mycket bra plats att avreagera sig ifrån) eller ta en nap på vardagsrumsgolvet på dagen eller kvällen när min energi släkts ut. Men på något vis är jag och min kropp med när det som ”värst” gäller. Det som att den skärper till sig eller får en extra power i extremt tuffa perioder/situationer/tillfällen – den är med när det gäller. Alla människor reagerar olika men nu för mig hände allt på en gång och ett avslut på en lång relation var droppen men min kropp sattes in i surviver mode och ett knapp slogs på att det här ska du greja. När jag pratat med vänner, dom allra närmaste så blir dom förvånad ibland hur jag kunnat gå igenom vissa saker medans andra kanske hade gått under eller klarat det på ett mindre bra sätt..Och det är inte första gången jag hört det och ett tillfälle var när (jag är nästan helt säker) Anders Hansen berättade i en av sina böcker ett möte med en person med ADHD som gått igenom otroligt tuffa saker men klarat det bra medans han tänker att en person utan diagnos hade tagit ”mer skada”.

Jag reflekterar mer nu och försöker påminna mig även om min ADHD ger mig flera negativa saker som väldigt jobbiga sömnproblem, ett starkt behov av variation, utmaningar och frihet inom jobb och hobby för att i huvud taget fungera och ett temperament som lätt kan dras igång så har den gett mig fördelar också – som just under den tuffa början på 2018 och andra situationer, att greja dom och ändå stå på benen. Att någon extra power slåss på och kroppen hamnar i ”vi grejar den här också mode”… Det är viktigt att påminna sig om fördelar för att dom negativa sidor inte ska ta över. Att kika lite bakåt och se vad man faktiskt klarat och om det kan vara diagnosen som faktiskt varit källan till varför man klarat det.

Author

Write A Comment