Dagens inlägg till ära kommer jag prata om ADHD, separationer, relationer och känslor. Det kommer som en liten avstickare men där jag också mest munbajsar om saker jag måste få lyfta för att lämna och lägga åt sidan. Jag vill inte ta upp den här personen mer i bloggen trots att resan (min röda tråd) i högsta grad involverar han men som är en konstant påminnelse, vilket bara blir jobbigt.

Jag har fått bit för bit fått slussa ut saker, människor och annat som påmint mig om den relation jag en gång hade. Har minst sagt varit svårt, men sista blev nu med hans/gemensamma vänner på sociala medier, samt hans syskon på sociala medier. Hans syskon har varit riktigt svårt att ta avstånd ifrån för jag bryr mig såklart väldigt mycket, men situationen för deras familj och syskonen i allmänt har varit extremt dålig och där det funnits våld, trakasserier och annat mindre bra saker. För mig som är en extrem känslomänniska som blir tokig när människor och djur far illa har det varit svårt med hans syskon men för ungefär en vecka fick jag svar om att dom mår bra, som blev ett avslut för våran kontakt.

Min ADHD gör att jag känner väldigt stark, vill gärna agera, fixa, lösa, älta – gärna på en gång eller redan igår. Snart är det 1 år sen min relation tog slut och det har varit en resa minst sagt. Det har varit ett extremt test för min ADHD och dess sämre sidor – min impulsivitet och mina känslor. Har lärt mig och tränat såklart att agera mindre, tänka mer, känna mycket men på rätt ställe, rätt miljö, med rätt människor. Jag har sedan ja typ Juli månad mått bra, väldigt bra i omgångar men personen ifråga har varit i tankarna varje dag – mer eller mindre. Dom allra flesta dagar med distans och kloka råd till mig själv men ibland drar hjärnan igång och då drar det mesta igång.

Under mina 30 år som jag levt så har jag haft lite problem med relationer, oavsett kärlek eller vänner. Då lojalitet är nummer ett på min lista så har det varit svårt att finna vänner som känt likadant och jag har aldrig förstått mig på relationer där man stäbbar varandra i ryggen konstant, pratar skit och bara beter sig illa mot varandra. Då min värld är väldigt mycket svart eller vit så är det självklart att man är ärlig, visar respekt och är lojal i vänskapsrelationer och kärleksrelationer, varför ska man annars ha dom? Då jag alltid är ärlig, rak, inte konflikträdd och gärna kommunicerar så har det inte funkat för alla, minst tjejer/kvinnor, därav går jag bättre ihop med män. Jag uppskattar relationer där man kan säga till varandra utan att det ska bli en konflikt eller liknande kring det. Jag ser mig själv som väldig lojal och har aldrig någonsin förstått mig på Paradise Hotel relationer där man knullar runt lite, en är otrogen där, man säger helt sjuka saker till varandra och har noll respekt. Jag anser att lojalitet, ärlighet och framförallt respekt är grunden till alla relationer speciellt en kärleksrelation då det är en person man oftast lever med och hängiver sig mycket åt. Att hoppa på någon annans kuk eller skrika hora och fitta till varandra är inte min grej alls, trots min fula mun med otroligt starka ADHD impulser och känslostormar som dyker upp vart annat så skulle jag aldrig någonsin ha så i någon relation.

Under mina 30 år har jag funnit en liten skara men fantastisk vänner där några följt med mig 15 år. Jag har träffat väldigt många olika människor, i fotbollssammanhang, skola, jobb, alla olika typer men har aldrig funnit någon som jag verkligen fungerat bra med – klickat med. Med en diagnos (min åsikt) så känner jag att det varit extremt svårt att hitta någon som det klickar på alla plan med, av olika anledningar – förutom min relation som jag träffade i 23 års ålder. Det fungerade på alla plan och jag kände då att jag träffat min livskamrat. Jag vet att känslorna man ömsesidiga och en relation som jag trodde skulle hänga livet ut.

Idag just i denna stund mår jag bra men det är tungt i vissa perioder och nu är jag inne i en sån och saknaden efter denna person är stor. Av olika händelser är ett förtroende brutet (inga paradise hotell trams eller händelser) men brutet är det. Innerst, ja innerst inne hade jag velat att det skulle lösa sig. Att jag inte bara skulle vara stark och stå på mig utan personen ifråga skulle gjort/göra detsamma. Att stå utanför, med tagna beslut och en bestämdhet att det är jag som gäller men jag vet att det aldrig kommer hända och det är en extremt stor sorg för mig. Ibland sitter jag och tänker om det är min ADHD som gör att det fortfarande är tungt ibland och med dom härliga starka känslorna som kommer med, men för alla er som förlorat en livskamrat kanske förstår mig. Även om jag rensat ut allt som går och bestämt mig för att sluta nämna personen ifråga så känns det tufft. Saknaden finns fortfarande men som jag hoppas börjar avta snart.

Jag påminner mig konstant av mitt egna värde, ibland fallerar det ibland går det. Att omge sig av människor som visar respekt och kärlek, som vill ens bästa och som finns där i torrt och vått. Att ständigt bygga på sin självkänsla att man duger som man är och att det är okej att inte må toppen hela tiden. Att jag inte alltid är den som ska lösa och kan lösa situationer – ännu en börda jag jobbar med då jag vill fixa allt hela tiden, att jobba på det är väldigt jobbigt. Det finns situationer då min ADHD är en fördel men i just den här situationen har det varit mer nackdelar än fördelar.

Author

Write A Comment