Vill först börja med att alla mediciner är helt individuellt. Det finns inga rätt eller fel, och behöver du medicin så tar du det. Om en person har diabetes och är behov av sitt insulin så tar den insulinet oavsett vad andra tycker för det är något som är livsnödvändigt. Det jag kommer skriva om är mina erfarenheter och min resa – alltså det som inte funkade för mig betyder inte att det inte funkar för dig, men sharing är caring och jag tror att delar jag min del så kanske det hjälper någon annan.

Första veckan i april 2016 bestämde jag tillsammans med min dåvarande ADHD läkare och min kbt terapeut att jag skulle sluta med min ADHD medicin. Jag hade ätit medicin i drygt 2 och halvt år och hade prövat i stort sett alla ADHD mediciner och tillslut gick det inte längre.

Varför jag började med min ADHD medicin till att börja med var att jag led av grov ångest och panik som inte gick att hantera. Tillsammans med min härliga impulsiva sida så var det ingen bra kombo och något behövdes göras. Vilka mediciner jag prövade har jag skrivit ett utförligt inlägg om tidigt i bloggen och går att söka på. Jag behövde medicin som kunde styra upp mig och mitt liv för att jag skulle börja tänka klart, styra upp och strukturera. Min resa hade precis börjat och jag hade lång väg att gå. En sak som min terapeut sa som gjorde det hela mycket lättare att börja med medicin var: Linnea det här inget beslut som du binder upp dig på livet ut. För jag var orolig att jag skulle behöva äta det här livet ut – men egentligen så spelade det ingen roll för behövde jag äta där och då och vad som behövdes ätas i framtiden var en annan sak.

2 anledningar till att jag slutade med medicinen – jag hade spenderat mycket tid hos terapeuten, jobbat stenhårt med mig själv, hittat verktyg och struktur för mig själv och pga väldigt jobbiga biverkningar.

Hade/har insomningsproblem men aldrig haft problem med själva sömnen under natten, men av medicinen vaknade jag flera gånger. Under dom åren jag åt medicin kände jag mig (är super ärlig nu) aldrig utsövd. Var konstant trött och dålig sömn förvärrar ADHD symtomen. Jag fick enorma kramper i låren som kunde hålla i sig från några sekunder till ett par timmar, fruktansvärt. Det påverkade mig jättemycket när jag spelade fotboll då kramperna kunde komma under match. Jag fick torra ibland blödande eksem mellan fingrarna, jag tappade ungefär en tredjedel av mitt hår. Allt jag åt försvann av den diarré jag fick nästan direkt efter jag ätit, för medicinen fuckade upp hela min mage. En av dom värsta biverkningarna var att jag tappade en del av mig. Jag blev lugn och ångesttopparna kapades vilket var skönt men jag tappade i stort sett all intresse för fotboll som jag spelade samt tittade på tv – det lockade inte längre. Jag kan få extrema garv ibland och få ni vet ett as flabb men inte ett enda sånt under dom åren. Jag fick EXTREMT torra slemhinnor och blödde näsblod väldigt ofta för min näsa var så torr och när jag tog medicinen så fick jag en sån kick att jag flera gånger kände mig manisk, vilket var jätte obehagligt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det kändes som jag medicinerade bort mig själv eller en del av mig.

Jag vill poängtera att jag har slitit som ett djur för att komma dit jag är idag och då menar jag främst mentalt. Jag hade aldrig klarat sluta med medicinen om jag inte arbetat fram verktyg och struktur för att kunna leva utan den. Jag har även fått under resans gång acceptera sidor hos mig själv som inte är jätte charmiga och som jag får jobba hårt med än idag. Jag är extremt impulsiv och vill minst ett par dagar varje månad bara dra ifrån allt och dra ut på äventyr. Köpa massa saker och äta ut varje dag (mina kickar) men har jobbat som allra mest på mitt konsekvenstänk. Alltså att jag konstant måste se några steg framåt hela tiden för att inte ta impulsiva beslut som typ säga upp mig och flytta till Italien, köpa en bondgård och gifta mig. Eller köpa en resa för att bege mig ut själv än en gång just för att jag måste ha pengar kvar till räkningar samma månad. Visst jag har problem med fokus och min energi nivå pendlar men min impulsiva sida är nog den som är värst.

Ingen säger att du behöver äta medicin hela livet men kanske just nu behöver du det och då gör du det. Ingen människa lever inuti dig utan bara du vet kaoset eller det som pågår på insidan. Men mår inte insidan bra gör inte utsidan det heller. När det inte syns på utsidan så har många svårt att förstå – kan du förklara för dom som behöver och är villiga att förstå ta dig tiden och gör det, för det har jag gjort eller gjorde och det kändes mycket bättre. Ifrågasätter någon eller har åsikter – alltså räkna bara med det och lägg inte energi på det, men är någon förbannat jävla jobbig be dom dra åt helvete. Det finns absolut sätt att leva utan medicin och har du möjlighet till någon form av terapi – ta chansen att utveckla dig själv och få struktur och en riktigt bra verktygslåda så du vet hur du ska kunna hantera många situationer. Sen vill jag verkligen ge det bästa rådet jag kan ge – ta en penna och skriv ner alla mindre bra och riktigt bra sidor. Skriv ner den ultimata miljön, jobb osv som skulle funka så pass bra för dig – för det är där du ska vara. För en person med diagnos i detta fall ADHD så behöver man kanske en anpassad miljö eller en miljö som funkar så man blir tillräckligt stimulerad för att må så pass bra och få ut max av en som person. Va bara med personer som stöttar dig – chefer, kollegor – VÄNNER – PARTNER, dom 2 sist nämnda väldigt viktiga. Om dom inte hajar vem du är, stöttar dig och ser allt bra med dig plus din diagnos är det inte rätt folk du hänger med. Be aldrig ursäkt för din diagnos, våga prata om den och inte bara det negativa den medför utan dom positiva sidorna. Idag lever jag i ett hem där jag känner mig trygg på och med ett jobb som stimulerar och utvecklar mig tillräckligt mycket. Att driva eget är långt ifrån enkelt men med fler (hoppas att få in fler uppdrag) så kommer jag fixa det ekonomiskt också. Jag vet att jag aldrig kommer kunna ha ett 8-17 jobb och jag kommer aldrig kunna arbeta på ett kontor. För att jag ska överleva men även leva behöver jag leva som jag lever idag – fullfart blandat med total stilla för att jag tillsammans med min diagnos ska få må bra, känna en yttre men främst inre ro och det kanske viktigaste av allt – känna mig behövd och få ut dom kvalitéer som jag besitter som människa.

Author

Write A Comment