2018 börjar och den börjar på sämsta tänkbara vis…

Några dagar efter att jag kommit hem från Istanbul började skolan och en ny termin. Såg så emot nya kurser och älskade min utbildning. Jag och den personen jag levde med hade varit i Turkiet och det var inga konstigheter, allt var bra tills en helg där det händer saker. Går inte in på detaljer men det tar slut mellan oss. Jag hade redan tufft med mina föräldrar och min familj, då pappa höll på att supa ihjäl sig och annat som påverkade hela min familj, otroligt stressigt, jag tror få vet hur det påverkar en i själen när det är kaos i familjen och en pappa som är konstant full och som man är konstant orolig för. Utöver det här pluggade jag mitt tredje år och ekonomin är som dom flesta som pluggar vet, jävligt knakig, vilket i sin tur stressade mig. Vänner runt omkring mådde inte toppen, det var en ganska ruffig period så min relation var det enda som faktiskt var bra under den tiden.

Det är slut och min kropp drabbas av en enorm stress, sjuklig stress för jag har dels inget tryggt att luta mig emot och detta kom från ingenstans. Jag börjar få tillbaka mina panikattacker, jag fyller år som blev världens sämsta födelsedag och jag får stressutslag över hela kroppen som jag får åka till akuten med för jag fattar först inte vad det är och dom hamnar över hela kroppen och dom gör så jävla ont, speciellt utslagen i ansiktet. Plus det var mitt i vintern, kallt och grått, allt skit händer på samma gång.

Mitt i all den här stressen försöker jag bara tänka okej jag måste bara överleva just nu – hela min kropp skrek panik och var totalt uppe i varv… Under januari och februari snittade jag en sömn på 4-5 timmar per natt (inget skämt, bara min mamma vet hur lite jag sov) för jag var så stressad och uppvarvad. En kombo av att den personen man tänkt leva med resten av livet försvinner, ens trygghet försvinner alltså, söker stöd hos mina föräldrar varav ena är full och den andra galen och oklar, jag försöker träna och röra på mig för annars hänger jag mig själv då det är min medicin och jag försöker hålla mig i liv i skolan så jag klarar kurserna…för jag vill inte inleda året men att faila dom 3 tyngsta och svåraste kurser för att livet utanför håller på att fallera.

I dom här stunderna när jag tittar tillbaka vad jag gått igenom, enorm påfrestande, stressfyllda och ledsamma perioder så är det faktiskt min ADHD som gjort att jag klarat det. Det är väldigt många gånger jag har hört personer utan diagnos berätta vad deras respektive, vän, kollega gått igenom och klarat det ofta med bravur eller fixa situationen pga sin diagnos. Jag är känslig och jag är skör – alla som känner mig på djupet vet om att jag ständigt har mina känslor nära till hands och jag är väldigt lätt stressad. När jag inte har koll på läget då tycker jag det är extremt jobbigt och när såna här situationer händer både i familjen och i relationen så går jag sönder… Dels för jag inte har någon trygghet att luta mig emot men också för att jag inte har koll på vad som händer. Jag är kontrollfreak och det har säkert sina förklaringar, en del kan vara brister min ADHD medfört som gör att jag måste ha strategier för att täcka upp där jag fallerar men det finns andra förklaringar också. Relationer tar slut och många gånger av en anledning utan lösning, men här fanns det lösning och det var det som gjorde mig extra arg, frustrerad och galen (är lösningsorienterad) och det gjorde situationen ännu värre, att den gick att lösa men jag kunde inte lösa den. För när någonting inte går att lösa då släpper jag det helt – men tills det finns en lösnings ältar jag oftast (härlig ADHD egenskap). Jag drivs av tempo, spänning och utmaningar blandat med total tystnad, vila och lugn – men när det händer såna här saker med familj och relation, där oförutsägbara saker händer, det hatar jag mest av allt.

Author

Write A Comment