Tillbaka i röda tråden och det var i slutet av november, början av december 2017.

Den brutala tentasäsongen var nästan över och det var snart jullov. Av det jag hade pluggat hittills så var det här den absolut roligaste och lärorika utbildningen och den tajmade bra i livet också. En del saker skulle hända längre fram och jag såg fram emot julen samt en vecka i Istanbul där nyår skulle firas. Jag hade varit en del i Turkiet men aldrig i Istanbul.

När jag var på sluttampen i tentaköret så gick det ändå rätt bra för jag hade något att se fram emot. Det var viktigt att veta innan tentorna drog igång att jag skulle få en form av belöning för allt jobb jag skulle lägga ner men ADHD hjärnan gillar nytt och spännande, äventyr, ny miljö och god mat – det gjorde att jag tog igenom tentorna på ett bättre sätt och att jag skulle få göra något kul längre fram. Det spelade ingen roll att var just Istanbul utan mer att det var en ny spännande stad och annat kul som väntade.

Julen hade varit något jag sett i fram emot många år men dom senaste åren när pappa missbrukat och alltid blivit för full och i övrigt dålig och sunkig stämning så var julen inte lika rolig längre… Förut hade vi firat hela familjen, allas respektive, syskonbarnen, allas hundar osv men dom senaste 2-3 åren hade det blivit mer påtvingat att vara tillsammans för stämningen var bara tryckt, pappa svamlade bara och andra personer som var höga/för fulla och bara spred jävligt dålig stämning. Jag såg fram emot ledigheten, få umgås med syskonbarnen men i övrigt var julen inte speciell längre.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag är en person som måste leva med frihet. Att veta att jag ska göra samma tråkiga uppgift, oftast mycket stress, monoton- bara något jag starkt ogillar en lång tid framöver ger mig en ångest som jag aldrig kunna sätta ord på. Tenta säsongen varade ett tag med blandat roliga och mindre roliga moment och under en tidsbestämt period – ja det fixar jag men i övrigt – att t.ex. behöva vara på en och samma arbetsplats samma tid, samma miljö, någon annan bestämmer att du ska vara där under en viss tid, när du måste komma, när du kan gå, när du ska vara ledig osv – det gav/ger mig en sån fruktansvärd ångest att jag på fullaste allvar får dödsångest, att jag inte vill leva. Att jag under vissa tenta perioder verkligen höll ut men det var för att jag visste att det bara var under en period och att jag blev belönad med något roligt efteråt. Att göra något tråkigt en stund, att någon bestämmer en stund över mig, en stund över att jag behöver tvingas in i tider och ramar JA men absolut INTE till vardags varje dag. Det är en svår, kanske min svåraste känsla att förklara men det är därför jag gör olika saker idag, för att jag måste ha max tempo varvat med total vila, olika miljöer, tillräckligt rolig och stimulerande – ni kanske förstår? Jag vet bara att jag måste få leva så här annars kommer jag inte kunna leva, om en knapp överleva. Kan låta totalt överdramatiskt men jag har känt såhär hela mitt liv, ändå sen lågstadiet och det var inte förens jag träffade en av mina mentorer Ari förra året där han beskrev en liknande känsla och han är en mycket duktig och kunnig entreprenör. En lättnad att få höra att någon efter mina 29 år känner liknande.

Author

2 Comments

  1. Fantastiskt vilken igenkänning. Max tempo varierat med total vila. Inga oklara mellanting – precis så!

Write A Comment