Efter han puttat ner mig från ”herren av täppan backen” – så tänkte jag inte en gång till.

Det var första dagen i klass 3 och jag hade blivit mobbad av några killar i min klass för jag råkade vara lång i årskurs 1 och 2 så hade jag lärt mig slåss den sommaren – just för att börja säga ifrån och sätta folk på plats. ”Linnea sträck på dig” skriker pappa för 35000 gången det året, som troligtvis va hans sätt att säga att jag skulle vara stolt över min längd och det var just längden jag fått från honom.

Eftersom jag hade lärt mig slåss under sommaren och att ingen ska sätta sig på mig eller göra mig ledsen en gång till efter haft 2 riktigt pissiga år i skolan så inledde jag första dagen i skolan med att efter blivit nedputtad från backen – med att löpa upp och dra ner Philip (den värsta av dom) för att sen slita ner honom för backen och efter att han sa ”jävla långhals” slog jag honom i ansiktet. Inte ett kom ur hans mun efter det. Efter det här växten min integritet och jag stod på mig och försvarade mig både verbalt och fysiskt dom kommande skolåren. Jag skulle ljuga om jag inte hamnade i en del slagsmål men det var bara i syfte att försvara mig själv eller andra – jag letade inte efter bråk eller någon form av kick.

Jag hatar orättvisor och jag som person lever med känslorna utanpå mig själv STÄNDIGT. På gott och ont men senare i vuxna livet har jag fått jobba på att hålla en del inom mig eller tänka på hur det kommer ut. Som sagt – orättvisor, när folk beter sig dåligt eller opassande, jag kan inte hålla mig då. Eftersom jag är moster till 3 stycken så har jag fått jobba på vårda språket och mina känslor. Dom får gärna se mig jätteglad men när jag blir arg – det vill jag gärna hålla dom ifrån, åtminstone en del. Jag kan dra 2 exempel, eller kanske 3 så ni förstår.

Jag och Stella (mosters minska älskling) som är vid det här laget drygt 2 år går ner till kiosken i somras en varm dag och ska köpa glass. Hon tar sin piggelin och vi går till kassan. Väl i kassan kommer en äldre gubbe typ 75-80 år fram till kassan och tittar på Stella och ”slår/daskar till” Stella på rumpan. På en millesekund brinner det i mitt huvud (alla kan tolka detta olika och vissa tycker det är oskyldigt men det är jävligt opassande att göra så för ett du är lastgammal gubbe och du känner inte oss och 2 det är 2019 och vi sysslar inte med sånt gubbsnusk längre PUNKT). Hade det varit jag för några år sen hade jag fuckat ur totalt men eftersom jag vill föregå med gott exempel för Stella så plockar jag upp henne i famnen och kollar på honom och säger ” Det där är jävligt opassande och det gör du inte om en gång till”. Han tittar på mig och suckar och jag säger ”Inte okej, det där va inte okej”. Vi går där ifrån och jag försöker nästan direkt säga när vi kommer ut om STOPP- snacket vi haft. Att vi säger STOPP och Jag vill inte när någon tar eller gör något man inte vill på en.

1 vecka går och jag har mosters (pratar om mig själv i tredje person) äldsta och mellan älskling Vincent och Elvin i bilen. Vi har spelat fotboll och påväg hem kommer det 3 ändbebisar på vägen (jag äääääälskar djur för övrigt). Jag stannar bilen mitt i vägen – en vanligt 50 kms väg för att jag vill att änderna ska komma över vägen säkert. Bakom kommer en bil i fullfart, som stannar sin bil tutar – inte en gång utan 4-5 gånger, han tittar ut och ser klart och tydligt att jag står bredvid änderna och försöker få dom över vägen och han tutar 2 gånger till samt pekar fuck you. Jag brinner av från att vara i ”mys-mode” med djuren så går det 1 millisekund och jag kokar och vill egentligen skrika dom värsta könsorden jag vet och möjligtvis sula en stor fet sten i hans ruta för att han otrevliga beteende – men igen det kan jag ju inte göra för jag har 2 stycken i bilen som jag måste agera förebild för. Jag skriker istället ”är du dum eller, jag försöker hjälpa ankorna”!!!!! Jag sätter mig i bilen och förklarar att man absolut inte säger som om det inte är akut och att jag gjorde det för han betedde sig som han gjorde.

Det är på gott och ont att leva med sina känslor. Det är otroligt jobbigt för mig att se människor fara illa och bli dåligt behandlade. Jag känner väldigt mycket då och vill bara hjälpa. Jag menar aldrig något dumt med det men jag hamnar ofta i konflikt eller mitt emellan. Eftersom jag lever med oro och delvis ångest ibland så lägger det här på extra känslor på något vis. Vill inte gå in på detaljer men det var väldigt nyligen en person som stått mig nära blev hotad av sin pappa pga val av kille och ja mycket saker hände. Hos mig (som det inte är synd om i det här fallet) skapar det en slags inre galenskap där jag vill agera, hjälpa och fixa. Ta bort den onda människa i detta fall från jorden så att andra människor få må bra. Det är såna här situationer jag vill göra något men väldigt sällan kan – mer än att finnas där som stöd, vilket i sin tur blir jobbigt för mig – då jag igen inte kan göra nått. Det finns andra fall där jag älskar att leva med känslor, som att göra saker jag älskar som träning. Lever verkligen när jag tränar eller få träna andra. Nu har jag bara varit kär en gång men då kände jag mig verkligen kär och lever verkligen med det. Det är svårt att förklara men det finns massa situationer och lägen starka känslor kommer väl till hands, i alla fall för mig. Alla är olika men dom senaste åren så har jag kommit på hur bra dom starka känslorna hjälper mig i många lägen och ofta hjälper mer än stjälper.

Author

Write A Comment