Tunga november..

Utöver att det var jätte mycket i skolan, min relation va sisådär så mådde min pappa inge bra. Han hade en diagnos och hade självmedicinerat dom senaste 7 – 8 åren och dom sista 2 va bara down hill.

För att jag skulle klara av mitt egna liv som i sig bestod av stress från mycket men även från min egna diagnos så var jag tvungen att ta steg ifrån sånt som stressade mig. I detta inkluderade mina egna föräldrar som jag valde att ta avstånd från och skapa mig en ny relation till 2 år innan då jag flyttade hemifrån. Att klara skolan som redan var en stor utmaning i sig, min egna träning som var oerhört viktig för att jag skulle må bra både fysiskt och psykiskt och alla relationer runt omkring som man skulle sköta. Bara detta tog enormt mycket tid och energi på gott och ont förstås, men ni vet när man hamnar i mindre bra perioder och man känner att man fan knappt klarar av sig själv då behöver man inte annat skit som tar energi.

Efter att jag tagit avstånd från mina föräldrar i förhoppning av att jag 1) skulle må bättre själv vilket jag gjorde 2) Dom skulle få någon form av wakeupcall att deras beteende inte funkade och skulle förbättra sig så vi kunde få en bättre och mer sund relation (det hände aldrig).

Jag besökte dom inte alls speciellt ofta för jag blev så pass negativt påverkad av att vara där men jag ringde mindre och ringde jag så var jag kort och tydlig i frågor och ville inte höra om kaoset som pågick hemma hos dom, för kaos var det. Bob som jag kallar honom dök fortfarande upp hos mina föräldrar emellanåt vilket bara det spred extremt orolig och dålig energi och var upplagt för bråk – men även min pappas missbruk eskalerade om det ens var möjligt. Ibland när jag väl var hemma hos mina föräldrar så visste jag inte vem jag skulle möta då min pappa hade fått olika typer av ansikten (då han blivit personlighetförändrad av alkoholen). Han kunde vara snäll men ställa samma frågor hundra gånger, så pass full att han inte kunde prata, aggressiv och skriker – man visste liksom inte vad man skulle möta när man väl va där.

Även om jag tagit avstånd för min egna skull så påverkades jag ändå av det som pågick hemma hos mina föräldrar då mamma ofta va ledsen, upprörd, dramatisk, arg och smsen jag fick ta del av ibland under vissa gruppchatter med hela familjen var oftast mindre kul och påverkade mig väldigt mycket. Jag som redan levde med oro och ibland ångest fick en sån extrem oro ibland att jag kunde ligga på nätterna och tänka på vad som hände, vad kan jag göra osv.. Mindre kul med andra ord.

Det behöver inte vara missbruk, det behöver inte vara en farsa som ligger och trycker tjack i armen för att en miljö ska vara piss. Det kan vara hos vilken svennefamilj som helst, vilken kultur eller religiöst hem, vilken ort som helst – Östermalm, Malung det spelar liksom ingen roll för det finns ingen mall för där en hemma miljö är garanterat bra eller dålig. Många vet oftast inte om det för mina föräldrar har varit ruskigt bra på att dölja sina problem. Vi har bott i ett stort hus med bra bilar på uppfarten, välklippt häck och gräsmatta men innanför ytterdörren var det bråk, skrik, fyllebeteende var och varannan dag. Problemen är i stort sett detsamma vart man än är ifrån men frågan kommer alltid vara detsamma vart du än är ifrån – vad gör du åt det?

Man kan välja att vara kvar i det och alltid försöka hjälpa, trösta, prata, fråga – du kan plåstra hur mycket du vill men en hemmamiljö med människor som inte är villiga att ändra sig är som att ro en roddbåt ute på atlanten med ett stort jävla hål i båten – du kommer sjunka tillslut. Min relation till mina föräldrar är idag helt annorlunda och dom vet varför jag har kontakt med dom. Jag försöker träffa mamma ibland och bjuda på fika men jag har gått ur gruppchatten men är någonting akut så vill jag veta. Jag har blockat min pappa på telefon vilket låter hur hemskt som helst men att få 30 fyllesms i veckan som kan innehålla allt från vart är du till något riktigt elakt så har jag valt att göra så för att skydda mig själv och mitt egna mående.

Någonstans i allt måste man skydda sig själv och sluta skylla på massa bortförklaringar till att man ska ha överdrivet mycket kontakt eller ses för ofta – mår man inte bra av det är det dags att göra något – för inte skulle man tillåta att vänner betedde sig så, så varför skulle man låta sina föräldrar/syskon/partner bete sig på ett sätt som gör att man mår dåligt bara för att man råka dela samma blod? Otroligt dålig bortförklaring utan är det någon eller några som får en att må mindre bra oavsett blodsband eller relation så är det antingen tack och hejdå eller en jävligt klar distans relation som innebär att man har regler emellan och har man inte ses och hörs så pass mycket att det påverkar ens liv på ett negativt sätt.

Author

Write A Comment