Först och främst vill jag bara börja inlägget med att säga hatten av till alla föräldrar oavsett barn med eller utan npf-diagnos! Att vara förälder är världens tuffaste jobb och jag tror att dom allra flesta (nej faktiskt inte alla) gör sitt absolut yttersta för att vara närvarande, stöttande och kärleksfulla föräldrar i en värld som har högre tempo och krav än någonsin. Jag är själv inte förälder men moster till 3 älsklingar som är viktigare för mig än något annat.

När du väljer att bli förälder har du inte ansvar tills dom är 18, det kommer ett känslomässigt ansvar som varar livet ut, isåfall har jag uppfattat det. När man väljer att bli förälder så är det ens skyldighet att se till att barnet/barnen har en plats att bo på som är varm och trygg, mat på bordet och kläder att gå i. Utöver det (enligt mig själv) ska det finnas villkorslös kärlek och stöttning oavsett vad barnet väljer att jobba med, vem den väljer att bli kär i, vart den väljer att bo – ni hajar vad jag menar – oavsett vad barnet väljer (bortsett från missbruk och andra straffbara val) så ska barnet/barnen för stöd och kärlek och känna att den duger E.X.A.K.T. S.O.M. D.E.N. Ä.R. – PUNKT. För mig är detta fucking minimum som förälder att ha när man tar ett barn till världen.

Normerna ser ut ungefär såhär idag.. Du ska ha barn helst minst 2 stycken och gift/stadig relation och ett köpt boende vid 30 års åldern och som kvinna blir du ifrågasatt redan skulle jag vill säga vid 27-28 års ålder ”om det inte är pågång”. Som man kan frågorna komma då men är en man barnlös vid 35 års åldern är det inte konstigt, men är en kvinna det är det något tokigt.

Låt oss prata ansvar – för det är vad livet innebär, massa ansvar. Jag har redan så länge jag kan minnas, aldrig velat ta på mig mer ansvar än vad jag klarat av. Och efter att växt upp i ett hem som inneburit massa kaos – ett rent helvete stundtals, så har jag alltid känt – får jag barn någon dag då ska det inte innebära ännu ett till maskrosbarn. Detta är ingenting jag vill förvalta vidare. För om vi ska vara väldigt ärliga här så hur många har inte växt upp i ett osunt hem, med en miljö som inget barn bör växa upp med, med våld, fysisk eller psykisk misshandel, missbruk, sunkiga värderingar och annat skit som satt stora ärr i en själsligt och som många många många normaliserar – man tänker nej men det här är väl ändå inte så farligt och så tar man med sig kanske inte allt men en del vidare – så vill jag absolut inte ha det.

I och med min ADHD har jag fått rannsaka mig själv flera gånger vad jag klarar av och inte. Jag personligen har alltid velat trycka på att man ska foka på vad man kan – speciellt som diagnosbarn/vuxen för det är så många som fokuserar på vad man inte kan så fokusera på det man kan göra. Jag har stora kvalitéer som att jag är omtänksam, glad, kan hålla högt tempo, stark vilja, envis, lojal och trogen, rastlös (yes det kan vara positivt), god lyssnare, men samtidigt har sämre sidor som kan göra mig väldigt skör. Jag har insomningsproblem, väldigt orolig av mig, kontrollbehov, starka impulser, rastlös och ibland svår ångest.

Ingen person är perfekt och att vara förälder är slitsamt och det är ingen roll som passar alla och från min synpunkt är flera som blir det som inte ska vara det. Kan låta elakt men så är det. Bara för man har en diagnos betyder det inte att du blir en dålig förälder – tvärtom flera gånger och jag känner massa fantastiska npf-föräldrar men vissa punkter som t.ex sömnproblem som ofta är ett problem bland diagnoser kan göra att man är extra skör då barn ofta medför sömnbrist.

Jag har redan bestämt mig och kommer bära det livet ut att inte ta på mig mer än vad jag klarar av och det gäller även barn. Ska ett barn till världen så kommer det troligtvis bli ett och då har jag givetvis krav på att leva med en man som jag själv älskar och trivs med. (Gärna en man från mellanöstern eller medelhavet med brunt eller svart hår och mörka ögon och som är längre än mig haha). Att leva med någon som kompletterar mig och täcker upp där jag brister rejält. En man med ett lugn som smittar av sig när jag blir för orolig, en stor dos tålamod där jag lever med minus konstant och ett mindre behov/mindre känslighet för sömnbrist där min stora akilleshäl är. Så pass viktigt är detta för mig om det ska vara ett alternativ för mig att skaffa barn. Det är inte bara för min egna skull för att jag själv inte ska gå sönder utan att det ska vara rättvist mot barnet som får 2 någorlunda fungerande föräldrar.

Så ska jag skaffa 3-4 barn, leva upp till normerna och andras förväntningar, där allting ser bra utåt sett men där jag med extremt stor risk inte fixar allt ansvar där jag på kuppen förlorar mig själv och mitt mående? Eller ska jag vara ansvarsfull och rannsaka mig själv och ta på mig det ansvaret jag klarar av där det kanske innebär inga barn eller ett där jag och förhoppningsvis min brunögda lugna tålmodiga man från mellanöstern el medelhavet lever i någon form av harmoni och där jag trots min ADHD kan få leva utan gå sönder – för det är just det jag gör när jag inte får sova och inte få röra på mig.

ADHD är inte lika för alla och den kan både ge för och nackdelar. Jag vet mina brister och mina delar där jag skiner mest. Det har gjort/gör ont, det har/gör mig ledsen och besviken på mig själv dels över att jag lever med en diagnos som gör att jag inte kan leva upp till samhällets förväntningar gällande 8-17 jobb (mina tider är mer dag/kväll/natt) pga mina insomningsproblem men att som kvinna inte fixa att vara mamma till 3-4 stycken som många i samhället ser som standard svider och vrider om både självkänslan och självförtroendet ibland.

Man ska leva som själv vill och leva själv eller med någon på det sättet som passar en själv/er oavsett med eller utan barn. Barn är fantastiska men innebär stort ansvar och alla barn som kommer till världen förtjänar inget annat än trygghet & villkorslös kärlek. Att vara sann mot sig själv och att inte ta på sig mer ansvar än vad man klarar av är inget annat än sunt och om det är någon som ifrågasätter ditt sätt att leva så är det antagligen inga människor du ska hänga med. Så länge du mår bra – för det är därför du kom till till världen, just till att leva på det sättet som passar dig, vara den bästa versionen av dig själv och må så pass bra som möjligt ❤️

Author

Write A Comment