Så länge jag kan missa har jag alltid känt väldigt mycket – på gott och ont. Tyvärr har det stjälpt mig många gånger dels för jag inte haft samma verktyg som jag har idag för att kunna har någorlunda koll på känslorna men också för att det hände väldigt mycket kring mig vilket jag försöker undvika idag – att hamna i kniviga situationer.

Jättekär, jättearg, jätteledsen, jätteglad – där har ni mig eller idag är det betydligt bättre måste jag säga men jag känner mycket starkt fortfarande men jag försöker låta det mesta pågå inuti istället för att det ska få utlopp utåt. Jag har starka åsikter och troligtvis är det för jag känner mycket och igen som jag skrivit förut så finns det sällan något mellanting. Jag kan vara ganska iskall i lägen där andra människor känner helt tvärtom och då kan jag nästan känna mig taskig som inte alls berörs av det men hey that´s me..

Kommer inte ihåg exakt vilket år det var men tror det var -96 eller -97, där någonstans och småstjärnorna gick. Det var final och ”Michael Jackson” uppträdande förlorar – jag blir helt bananas och gråter ohejdat och mamma försöker tröstat och tänker säkert hur fan man kan bli så ledsen över något sånt – men detta höll i sig, inte tårarna men jag va upprörd, arg och hade en inre sorg över detta i veckor.

Gothia cup 2008 eller 2009 – jag spelar i Sveriges absolut bästa juniorer, AIK. Många riktigt bra spelare och vi hade på känn att vi skulle kunna ha en chans till guld i Gothia. Vi manglade vår serie och vi gick in med en ödmjuk men bra attityd och i kvartsfinal slog vi storfavoriterna – Chiles stadslag men matchen var sent på kvällen och luften hade gått ur oss. I semin väntade Jitex som hade flera landslagsspelare och vi pallade inte. Orken fanns inte och vi torskar med ett mål. Ledsen var bara förnamnet. Den kommande månaden spenderade jag hemma och mådde piss – förtvivlad och otroligt deppig. Känslan går inte att beskriva men en blöt tung handduk hade lagt sig över kropp och huvud och jag var så besviken. Hade fotbollssäsongen inte börjat 4 veckor senare hade det tagit längre tid än så att komma över förlusten. För hallå jag ville att vi skulle vara bäst, jag ville vinna och ta guld inte broms. Broms räckte inte för mig…

14 januari 2016 dör Alan Rickman som spelar Severus Snape i Harry Potter i sviterna av cancer. Alla som känner mig vet att jag dör för Harry Potter och hade det funnits ett jobb som Harry Potters vattenbärare/bitch hade jag sökt det. Men jag blev så ledsen, upprörd och arg i 2 – 3 veckor..

Det här är en av flera händelser som jag tagit ”hårt” om man kan uttrycka sig så. Det har varit ganska jobbigt att det varit så och tyvärr händer det så än idag men kanske inte lika stort och känsligt men det sker. Och ibland har jag haft det svårt att förstå andra som kanske inte känt/känner likadant men igen – det är bättre idag även när det gäller att förstå andra. Min kbt har hjälpt mig jätte mycket här för att kunna tänka lite klarare, lite mer rimligt och vad är det värsta som kan hända osv. Ibland är det lite komiskt att utvärdera sig själv men andra gånger har jag tyckt att jag har rätt att känna så så länge det inte går ut över någon annan eller ”förstör” mitt liv på något sätt. Helt ärligt så hade det där med Gothia upprepat sig idag hade jag blivit minst lika ledsen och besviken..

Author

Write A Comment