Jag har lärt mig under dom här åren jag levt att kärlek inte har någon religion, kultur, hudfärg, ålder osv. Det är (för mig) två människor som möts där man trivs tillsammans, ger sin fullaste tillit till varandra, visar varandra respekt och lojalitet, håller varandra i handen/extra hårt när livet ger en en rejäl omgång och där man ger varandra en heads up när det är något som inte funkar och väljer att gå isär innan man gör något elakt som kan såra en själv men framför allt den andra som man valt att leva med. I och med min ADHD så behöver jag tydliga ramar och gränser – vilket gör att jag inte kan eller vill vara någons ”late night pussy snacks” utan antingen är jag själv eller så är jag med någon. Tydligt och bra och för mig är det kärlek.

I denna relation som avslutades 16 december 2018 fanns det alla förutsättningar, det vill säga kärlek, samma intresse, utrymme för sin egentid och kvalitetstid till varandra, lojalitet, respekt men även en spontanitet och äventyr som krävs för att jag ska må bra i en relation. Att vardagen inte blir trist och 8-17ig, resa till nya platser, varierat sex (om man får säga så) – en lust att göra annat än bara svenne vardagen och troligtvis är det en blandning av att jag är äventyrlig och spontan av mig men också för att han va turk och har en spännande kultur (på gott och ont).

Att gå in detaljerat på händelsen som hände känns inte rätt att beskriva i ett inlägg men jag tänker berätta så att ni förstår min röda tråd genom hela inlägget. Jag har genom det jag haft hemma och med mig själv gått igenom en del och kan väl uttrycka mig så att jag fått en del livserfarenhet och har varit tvungen att vara stark och försöka göra det bästa av situationen varje gång.

Händelsen som skedde som ledde till en separation kommer jag inte gå igenom men den höll på att knäcka mig totalt – bokstavligen. Inte direkt av personen i fråga men av situationen i sig. Respekt, förtroende bröts totalt och för mig har jag haft enorm tillit till den här personen. Efter det här hade hänt var jag tvungen att ganska direkt komma på en plan för att hålla mitt huvud över vattenytan. Jag kommer nu beskriva och koppla det till en separation och ADHD och hur jag valde att hantera min tid.

Det finns områden med ADHD som kan spela lite extra roll speciellt i kriser som en separation. Impulserna – där man väljer att kanske göra/säga saker för att såra någon, få någons uppmärksamhet, söka svar/bekräftelse typ hetsringa/sms osv. Koncentrationen – hetstänker på det som händer och kan inte hålla fokus på något förutom det. Överanalysera, hjärnan spinner iväg, övertänker och kan inte hålla fokus på annat. Känsloregistret – tusen känslor och man vill berätta, förklara, känna, skrika och få ut allt. Känslorna blir starka, utdragna och man känner väldigt mycket. Väldigt ledsen, väldigt arg, väldigt mycket ångest osv.

Konsekvenserna av det som hände – det går inte att beskriva. Jag gick sönder och kände att något brustit inuti mig. Jag valde att bara känna och må som jag behövde och istället för att hantera känslorna och måendet med alkohol, droger, bekräftelsedick (ligga för att få bekräftelse så man mår bättre/nej tack inget för mig). Jag valde att börja min sorgeperiod direkt och ville gå igenom alla perioderna – chock/ ilska/ bearbetning osv och det fick ta den tid och det utrymmet det behövdes, för direkt i mitt huvud hade jag en plan för hur det skulle vara om 4 och 6 månader – för hur jag skulle må och vart jag skulle vara någonstans i livet. Inte ens detta som hände mig skulle stoppa min utveckling, mina drömmar och mina mål utan dom skulle få dela väg tillsammans – sorg & drömmar/mål.

Impulser – jag valde direkt att ta bort alla sociala medier som hade med den personen att göra, bort med varje bild, kläder skit – allt skulle bort. Inget jävla ältande med kolla på bilder, nej nej inget sånt. Jag tog bort allt och blockade nummer i 3 månader framåt. Jag valde också i mitt huvud och hjärta att jag kommer inte göra något – det vill säga inga samtal, sms, hets ringa, kolla osv, för när man är arg och något har brustit kommer det inte fram något vettigt och jag bestämde mig för att den dagen det möjligtvis blir någon form av kontakt ska jag ha bearbetat och sörjt klart och om det finns något som behövs sägas senare så gör jag det då.

Koncentrationen – detta som kanske varit mitt svåraste av allt, att hålla fokus. Har verkligen fått slita med att göra det mest nödvändigaste blandat med känslor och låtit hjärnan få utrymme att hålla ”ofokus”. Jag har tänkt, analyserat och spunnit iväg ENORMT mycket och det har varit okej – så länge det hålls i hjärnan och inte övergår i impulser så var jag helt okej med mitt egna mående.

Känsloregister – jag känner väldigt mycket och är en människa som lever med mina känslor. Jag kan tyvärr vilket jag fått höra ett par gånger att jag är lite väl hård och kall och kan vissa situationer kanske vara tvärtemot många andra bara köra utan att känna. Jag skulle inte kalla mig överkänslig då jag tror (speciellt vi svenskar) är underkänsliga men jag känner mycket – jag känner mig jätteglad, jätteledsen, jätteorolig, jätteharmonisk osv. Jag har genom den här perioden gråtit enormt mycket och inte sparat eller hållit inne något. Jag tror att ju mer man håller inne desto sämre mår man och ju mer det kommer ut desto bättre läkning. Min ångest har varit jobbig och eftersom hjärnan gärna spinner iväg så kan det öka ångesten enormt och jag har försökt hantera det på bästa vis – terapi, gråta och känna, spenderat tid själv (befriande och väldigt skönt), bollat med vänner och familj, meditera, TRÄNA. Tro mig jag har mått förjävligt och vill inte på något vis försköna utan det har varit ett helvete.

Idag mår jag bra, jag skulle vilja säga väldigt bra periodvis och känner mig mer stark i mig själv och vet vad jag vill även om detta tyvärr gjort att jag har svårare att lita på människor och deras ord och att det här har gjort mig mer reserverad för att öppna mig då jag vet att risken att bli ledsen är stor. Jag har dock lärt mig hur jag ska kunna hantera kriser ”bra” och har ändå insett att min ADHD inte bara gett mig en extra jobbig omgång utan har även varit en tillgång i en sån här enormt tuff period. Jag kommer ha ännu tydligare gränser om vilka människor jag vill släppa in och inte. Jag kommer inte tolerera massa larv och kommer inte lägga mer tid eller känslor än nödvändigt och är fullt medveten efter den här separationen att människor som vill spendera tid med en och vill en väl gör det oavsett vad.

All respekt för människor som går igenom tuffa saker i livet och kriser som en separation. Livet är brutalt i emellanåt och en diagnos som en krydda på det kan vara ännu jobbigare. Jag är inte så klyschig av mig men ibland måste man igenom shit för att veta hur man ska hantera det men det ger även en boost senare i livet för man blir mer stark i sig själv. Det enda jag kan säga att det blir bättre. Våga ta hjälp, våga prata, våga känna och våga gråt.

Author

Write A Comment