Som jag skrivit och beskrivit mig själv så gäller detta med allt eller inget med det mesta i mitt liv, personer, jobb, aktiviteter, musik, mat – you name it – det finns nästan aldrig något mellanting.

Det hade gått några dagar i skolan och jag hade fått reda på att en av mina lärare för en kurs skulle vara min tidigare mentor och lärare som jag hade haft tidigare och jag hatade honom rent ut sagt. Det var bland dom större kurserna också och många inlämningar och jag visste att jag skulle behöva jobba lite extra för att få bra betyg och det kunde jag men jag slickar inte röv.

Varför det hade skurit sig mellan oss var väl av flera anledningar men för att ta det relativt kort så kan jag beskriva det så här. Personen ifråga är en riktig besserwisser och ifrågasatte man så blev han irriterad. Han var förövrigt en person som gillade att vara bäst och talade gärna om hans resultat, hans klienter han imponerat på, sin fysik osv – och jag kräktes på sånt. Mina föräldrar hade lärt mig sen jag var liten att är du duktig på någonting vet alla redan det och du behöver inte säga det, samma sak gällde pengar – har du det talar du inte om det för du ska vara ödmjuk (nu pratar vi inte jantelagen utan att bara ha fötterna på jorden) och pratar man om sig så gör man det på ett vuxet och moget sätt.

Utöver hans sätt att tala och utmärka sig själv så gillade han människor som jag skrev ovanför – slickade hans röv, eller såg upp till honom/imponerades av hela han och han tyckte om personer som var som han och till en viss grad var vi lite lika. Jag var lika tävlingsmänniska, galet envis, vet oftast bäst själv, 100% i det jag tar mig an, tar inte skit men jag såg mig själv med ödmjuk och med det menar jag att jag hade varken behov att vara bäst i allt, inget behov att yttra mig om vad jag var mindre bra i/bäst i och absolut inte behovet att tala om mig själv på ett sätt för att jag ville att folk skulle se upp till mig. Min teori är att antingen tycker man om mig eller inte för jag var en relativt färgstark person och att lägga till massa klet och skryt är bara falsk, opersonligt och behöver du prata om sånt shit så sök hjälp hos en psykolog istället och bygg upp ditt självförtroende och självkänsla. Jag talade endast för mig själv då vissa i klassen dyrkade honom och tyckte han va så kompetent och erfaren.

Men där det skar sig mest för mig var när jag inte tilläts vara mig själv i den miljön jag vistades i. För när jag satt i klassrummet var jag som en svamp och ville suga åt mig så mycket info som möjligt för att kunna lära mig så mycket som möjligt. Jag ställde därför en del frågor och kunde hamna i diskussion med honom eller med andra elever – inte för att jävlas utan för jag ville veta och för att rätt ska vara rätt. Det tyckte han inte om. Och tyvärr var sömn och tid mina akilleshälar och jag kunde komma 15-20 min sent till lektionen vilket irriterade honom rejält. Som sagt jag gjorde ingenting för att jävlas utan jag kämpade varje jäkla morgon för att komma upp 06.30. Så han vart irriterad på mig och istället för att ta det ansikte mot ansikte eller ha bollarna/pussyn för att säga det till mig privat och ta upp det med mig att han blev irriterad, så blev han passiv aggressiv och hade attityd där han typ fräste och ibland hån skrattade – där jag bet mig i tungan för att inte få ett utbrott. Han störde sig på mig för att jag frågade, hade diskussioner, höll honom på tårna för jag visste att flera gånger att hans kunskap/svar inte var korrekta men också för att jag var en ”slarver” med tid och hur i helvete jag inte kunde sköta tiden som alla andra i klassen. Sen att jag frågade va fan hans problem var i slutet av terminen är en annan sak men jag var tvungen att stå ut tills betygen var satta :D.

Jag tror det handlar om flera orsaker men min adhd gör att jag har minimalt med tid, tålamod och ork för massa bullshit, klet, falskhet, skryt, osäkerhet och annat opersonligt – därav kommer jag säga ifrån på ett vuxet och respektfullt när jag känner att det börjar bli konstigheter och jag har inga problem om personen säger ifrån, kommer med korrekt fakta eller åsikter. Jag har inga problem om du säger till mig om jag gör något fel eller om du blir ledsen/upprörd/stött av det jag säger utan hellre raka ärliga svar än massa krångel och genvägar. Vad har detta med allt eller inget att göra? Jo det handlar oftast om att jag antingen tycker om personen eller inte, det finns oftast inget mellanting. Det finns alltid eller oftast respekt och acceptans att den andra personen finns men jag kommer inte göra mig till och kommer definitivt inte försöka bli någons bästis. Han märkte ganska tydligt efter ett tag att jag absolut inte tyckte om honom och han såg säkert flertalet gånger jag rullade med ögonen när han för tusende gången skulle dra en skryt historia där han tog ut sig helt och vann både det ena och det andra – men när någon irriterar sig på mig för jag försöker lära mig, sticker ut pga bristande tidsuppfattning eller bjuder gärna upp till diskussion så tyder det bara på att du är en osäker person och har svårt att respektera olika typer av människor.

Va glad och stolt om du är en allt eller inget människa – det blir oftast inga missförstånd, folk respekterar dig för att du vågar säga vad du tycker och säger (vi håller det på en respektfull nivå) och du kommer oftast ha en mindre med betydligt finare umgängeskrets runt omkring dig.

Author

Write A Comment