Några veckor kvar på sommarlovet innan skolan skulle dra igång igen. 2 veckor hade spenderats på fantastiska Sardinien och jag hade fyllt på med massor av energi och kände mig redo för en ny termin.

Det här med förändringar hade inte varit min grej och var fortfarande inte min grej riktigt. Jag kunde inte svara på varför jag inte tyckt om förändringar men om det är på mina villkor – där jag har kontroll och har koll på allt då kan jag köra på utan problem men oavsett om förändringen var liten eller stor så var det lika jobbigt. Det hade antagligen med kontroll att göra och hade jag grottat in mig mer om hur, vad och varför det var så om just förändringar så skulle jag säkert klurat ut något men en snabbcheck så handlade det troligtvis om att jag inte hade kontroll på hur situationen skulle se hur, vilka människor som skulle delta, hur var dom nya lärarna osv. Klart det var sönder analysering av hela situationen men hey that’s me. Och eftersom jag älskade spänning, spontana saker, impulsryck och annat som gav mig en feting kick så blev det lite krock ibland. Dock så skedde mina adhd ryck/impulsryck på mina villkor och som sagt då hade jag mer kontroll.

Jag kommer ihåg när jag spelade i min moderklubb och redan när jag var 14 år spelade jag då och då med damlaget. ”Ea, —– undrar om du kan spela med dom idag” – kunde pappa banka på min dörr en lördagmorgon strax innan nio – när damlagets tränare hade ringt honom för att fråga om jag kunde spela. Varje lördag kunde jag tänka mitt i natten (för jag hade inte somnat före 01) ”snälla låt mig få sova imorgon”! Jag ville bara få sova och jag ville inte spela med damlaget – eller jo på ett sätt ja för jag ville bli bäst, men jag hatade verkligen förändring. Jag ville spela kvar i mitt egna lag där jag visste om vilka som spelade, hur alla fungerade och antagligen skulle inget överraskande hända. Och detta mönster har tyvärr följt med mig hela livet mer eller mindre. Och med en annan typ av stöd hemifrån hade det säkert sett annorlunda ut…

För att kunna bemöta den nya terminen på bästa möjliga sätt så tog jag reda på en del saker just för att lugna det härliga inre kaoset som jag ständigt bar runt på. Jag visste redan var skolan låg (visste redan den kommunala och bilvägen till skolan), visste redan vart man kunde äta lunch runt omkring skolan – tiden det gick att gå dit osv, jag visste vilka några av lärarna var och jag visste några kursare jag skulle fortsätta gå med – lite lugn hade jag i alla fall. Men för at få ännu mera lugn googlade jag dom andra lärarna och gick in på skolans hemsida för at få ett ansikte på dom osv, och det gav mig ytterligare ett lugn. Jag var mer förberedd och visste att dom 3 kommande veckornas nätter inte behövdes läggas på oro inför skolan.

Det här med förändring kan många ha svårt för många inom npf diagnoser och jag själv har inget ordentligt svar på varför. Jag har dock spekulationer och tankar.. Tror det kan vara dels att man vill ha kontroll (för att det brister i kontroll och annat ändå med en diagnos) så man jobbar så jäkla hårt för att behålla kontrollen. Och man vet ju som sagt aldrig riktigt vad som kan tänkas komma och med det menar jag att många kanske har dåliga erfarenheter av olika anledningar. Själv började jag skolgången med mobbning, då jag blev mobbad i 1 till början av 3 och det var för att jag var betydligt längre än alla andra och det tyckte några killar var extra roligt. Andra anledningen var att jag hade haft 3 syskon före mig varpå den senaste hade varit i väldigt mycket slagsmål och annat trevligt som andra tog ut på mig och tyvärr höll det på till i början av 3an då jag hade lärt mig slåss riktigt bra den sommaren och efter det så slutade folk tycka det va märkligt att jag var lång. Så min skolgång gav mig redan i tidig ålder en dålig erfarenhet av att gå till en ny miljö, nya människor och inte veta vad som ska hända. Så tidiga och mindre bra erfarenheter kan ge ”men” senare i livet.

Men hämmas aldrig av din rädsla! Man ska möta sin rädsla så ofta man kan för det ska bli lättare. Rädsla för förändring kommer aldrig göra någon gott och det är inte utvecklande för dig som person. Tycker du förändring är jobbigt – se till att vara så pass förberedd du kan inför det, då blir ångest och oro betydligt bättre. Ska du på en intervju – googla ansiktet på personen du ska träffa, kom i tid så du hinner kolla vart toaletten är (för kissa gör alla innan), kolla upp exakta tider på buss/tunnelbana/tåg dit och ta foto med mobilen/screenshot för att verkligen vara super förberedd. Låter kanske överdrivet men hellre göra research innan och våga pröva än att skita i allt för man är rädd för förändring.

Author

Write A Comment